Med kärlek till blommorna

På min mormors vind i Skåne kunde man göra spännande fynd. En sommardag under tidigt 70-tal hittade jag min mammas gamla skolherbarium, en samling av spröda torkade blommor som nästan blev till stoft när man vände sida. Med prydlig skrivstil hade mamma skrivit ner blommans namn på svenska och latin. Jag försökte värna min upptäckt, men tror att boken nog hamnade i soporna ganska omedelbart. Den har i alla fall aldrig återfunnits.
Men minnet väcks till liv när jag försiktigt bläddrar mig igenom ”Humlans herbarium” – ett riktigt praktverk för både små och stora där läsaren själv förväntas bidra genom att plocka och pressa blommor och limma fast dem under prasslande silkespapper.
Författaren Stefan Casta och illustratören Maj Fagerberg har valt ut 18 vilda blommor som de generöst och entusiastiskt presenterar i ord och bild. Och de är inga svårfunna rariteter det handlar om. Tvärtom är det blommor som de flesta av oss kan identifiera utan hjälp av en flora, som tussilago, vitsippa, smörblomma och nyponros. Till och med en så illa sedd växt som maskrosen får vara med.
I Stefan Castas inspirerande text kan man läsa om allt från växtsätt och pollinering till blommans äldre namn och dess betydelse i folktron. Visste ni till exempel att man förr i världen försökte ta bort fräknar med vitsippa, men att man i dag vet att blomman är giftig och att 30 plantor räcker för att döda en människa? För mig var det också en komplett nyhet att samma vitsippa sprids av myror som äter den fettklump som finns runt fröet.
Men även om boken är fylld av spännande fakta vill Stefan Casta framförallt dela med sig av kärleken till blommorna. Poetiskt beskriver han hur snödropparna (”februaris fagra flickor”) plötsligt en solig vinterdag borrat sig upp genom snön som grönvita, livs levande spjut. Eller hur gullvivans fjuniga stjälk är len som en väns hand.
”Humlans herbarium” är inte en bok att sträckläsa eller släpa ut i naturen för att själv artbestämma blommor. Däremot är det en sinnlig upplevelse att sitta hemma och långsamt bläddra sig fram genom den svenska sommarens blomprakt – från den pigga tussilagon som gömmer sig i fjolårets rufsiga gräs till högsommarens honungssöta gulmåra (vars väldoft förr ansågs göra kvinnor rusiga av kärlekslust). Oavsett ålder blir man helt enkelt sugen på att genast ge sig ut i markerna, krypa ner på knä och närmare studera allt som växer ur jorden.
Maj Fagerbergs spröda akvareller är helt enkelt bedårande – för att nu använda ett adjektiv som känns samtida med herbarietanken. Pedagogiskt visar de blommorna i sina olika stadier, från knopp till fröställning. Det är som att titta på ett besjälat fotografi, exakt i varje detalj men ändå med en stark känsla för varje blommas personlighet och särart.
Varje blomma får tre sidor var i boken – och så en fjärde bakom tunnaste silkespapper där läsaren själv förväntas bidra med ett pressat exemplar för att skapa sitt alldeles egna herbarium. Jag tänker mig att ”Humlans herbarium” är den perfekta sommarlovspresenten till ett lagom blomintresserat barn. Självklart tillsammans med ett löfte om många långa blompromenader där man tillsammans letar upp de allra vackraste exemplaren av tusensköna, förgätmigej och daggkåpa att pressa och spara för framtiden.