Med kören till havs vid Pelles åstrand
Nyköpings Kammarkör
Dirigent: Fredrik Winberg
Pelles Lusthus
Arr: Nyköpings Kammarkör och Folkuniversitetet
Ute klar höstkväll med det sista dagsljusets bortdöende. Vintertid på klockan.
Inne alldeles fullsatt i Pelles Lusthus. Kammarkören lockar med ett blandat program på temat hav och vatten.
Redan förra söndagen skulle konserten varit, men den krockade då med en pianotrio i Culturum, och kören flyttade storsint sitt framträdande en vecka.
Kören tågar in, elegant klädd i svart med scarves i rostrött på damerna som höstfärgklick. De är arton denna kväll, herrarna sexton. Formerar sig i cirkel runt publiken, fyller rummet med glad musik, trallande som på en polska.
Snart ska de inta sin normala köruppställning, men det är intressant att de prövar entréhallens möjligheter.
Vi kommer att bjudas på åtskilliga körpärlor, kända och okända. Men det är också ett och annat som inte riktigt vill sig denna kväll. Det känns som om körklangen blir stum. Kanske fastnar den under det konformade taket? I så fall kunde någon form av nerfällbara reflektorer förbättra. Vad säger expertisen?
Det verkar som om rummet avslöjar allt men inte ger något gratis tillbaka.
Balansen mellan stämmorna blir heller inte riktigt den vi vant oss vid. Altarna klingar allra bäst, så där att man inte ens tänker särskilt på dem. Basarna får osedvanligt mycket av volym och djup. Imponerande men heller inte helt avrundat. Sopraner och tenorer får ibland inte klangen att sitta ihop och bli ren.
Nog nu med funderingar och till sångerna. Evert Taube är självskriven, förstås, denna gång med en väl sammanhållen version av Så skimrande var aldrig havet.
Nordisk folkvisa möter skotsk ballad och det visar sig finnas en märklig rytmisk likhet mellan Vem kan segla förutan vind och Skye Boat Song den upprepade punkterade rytmen till orden segla förutan. Kanske en de lugna årtagens rytm?
Två svanar och en ensam blekblå fågel bildar en höjdpunkt. Orlando Gibbons från den engelska musikens guldålder av tidigt 1600-tal låter sin silverne svan vara döende, men den för sig värdigt i dur och med ett fåtal av den tidens sträva slutfall. Paul Hindemiths svan är mer livskraftig och märkligt nog fransk, tonsatt med färre kärvheter än vanligt.
Kvällens vackraste musik blir av Charles Villiers Stanford. Denne produktive irländare skrev orkesterrapsodier på hemlandstoner och viktorianskt trosviss kyrkomusik. Men också The Blue Bird opus 119 nr 3, tre minuter av själens vila till text av Mary Coleridge. En ögonblicksbild, allt i blått, av en sjö, ett berg, himmel och en fågels flykt. Musik från 1910, före katastroferna i Europa.
Sju sopraner sjunger solot från sin position bakom publiken och ger det på så sätt vingar.
Kören visar också sin höga ambition med ett par av Jaakko Mäntyjärvis Shakespeare-sånger. Den som vill höra fler kan rekommenderas en ny CD av märket Finlandia. Och hoppas att Kammarkören sjunger fler av dem, då gärna i sällskap med Vaughan Williams tre lika klangmagiska tonsättningar.
Lite extra skönt slutade programmet med ett par negro spirituals, Wade in the Water med sväng och starkt uttryck som från en man, mycket tack vare Christina Blomberg From som solosjöng med sådan övertygelse.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter