Med kvinnan som motiv

Textilkonstnären Anita Grede vill helst inte tolka sina egna bilder. Det är upp till betraktaren att läsa in en betydelse i dem, förklarar hon ganska bestämt.
Men visst kan hon förstå att man blir nyfiken på alla dessa nakna kvinnor och de oftast kostymklädda män som omfamnar kvinnorna, vänder sig bort från dem eller helt enkelt finns i deras närhet.
Jag ser nog kvinnan som mer utsatt och naken i livet. Männen gömmer sig mer bakom sina kostymer. Men om man tittar efter noga är kostymerna i mina bilder ofta lite trasiga och upplösta av ljuset. Det håller på att hända något med dem.
Mannen och kvinnan har befolkat Anita Grede bilder ända sedan den första separatutställningen Han och hon på 70-talet. Nu ska hennes vävar visas på Pelles Lusthus i Nyköping, en utställning som gett ny arbetslust efter att en operation hållit henne borta från vävramen ett par år.
Min vänstra hadled var alldeles utsliten efter alla dessa år av vävande. Jag kunde helt enkelt inte arbeta längre.
Nu sitter en bit höftben i handleden och gör det möjligt att väva igen. Även om Anita måste vara försiktig nuförtiden.
Förr kunde jag jobba 1314 timmar i sträck om jag fick en beställning. Nu måste jag ta det lite lugnare och gå ifrån oftare.

Den teknik hon använder är heller inte den snällaste för en utsliten handled. Hon tvinnar ihop ett tjugotal tunna trådar i lin och silke och vävar sedan för hand i en gammaldags gobelängteknik som använts så länge människan hanterat textilier. Långsamt, långsamt växer bilderna fram på den stora vävramen. Målet är att få fram samma slags effekter som i gamla oljemålningar där konstnärerna arbetat i lager på lager.
Jag bryr mig inte om att samhället ska gå snabbare och snabbare hela tiden. Istället visar jag med hela min konst att tiden finns. Det här arbetet är nästan som en sorts meditation.

Många förknippar Anita Grede med kyrklig konst, men det är en missuppfattning säger hon själv. Även om hon fascineras av och ständigt återkommer till Mariagestalten, har hon bara gjort vävar till tre kyrkor; Margaretakyrkan i Olso, Missionskyrkan i Linköping och Österåkers Kyrka utanför Vingåker. Och hon drar en djup suck när ämnet kommer på tal.
Det är lättare att bygga en hel kyrka än att få dit en enda bild. När det gäller kyrkokonst ska alla vara med och tycka och det blir ofta bråk.

I mitten av 90-talet var Anita Grede själv inblandad i ett av dem. Hon hade hängt sina bilder i Klosterkyrkan i Vadstena, men Kyrkorådet tyckte att en av vävarna hamnat för nära kyrkans egen Madonna och flyttade varenda väv. En journalist råkade höra diskussionerna, och bråket valsade runt i tidningar och tv ett tag.
Om man är kvinna och håller på med textil konst tror människor alltid att man ska vara så snäll och lydig. Det är inte jag, deklarerar Anita bestämt.
Att Mariagestalten så tydligt förknippas med lydnad är en av de saker som gör att Anita ständigt återkommer till motivet. Det blir en intressant bild att brottas med, tycker hon.
De kristna bilderna är, precis som naturen, en viktig del av vår tradition och vårt förflutna. Det är en skatt vi har, men vi måste också kunna förhålla oss fritt och kritiskt till den. Vi kan inte bara svälja den patriarkala människosyn som finns i delar av kristendomen. Och man måste kunna se på det här kulturarvet med lite humor.

Jo, Anita Grede hoppas att hennes bilder ska få betraktaren att le. Därför ger hon ofta sina vävar en titel som ska hjälpa till att locka fram den känslan.
Eftersom komiken är väldigt lågmäld i mina bilder är det lätt att man tar på sina allvarliga glasögon när man tittar på dem. En komisk titel kan hjälpa betraktaren att våga tänka annorlunda. Komiken behöver inte alls störa allvaret i det man vill berätta.