Med lust till vardagen

Två förvirrade terapeuter är huvudpersonerna i Håll käften som utspelas på en terapimottagning i Farsta.
Det är en jävligt tacksam miljö för en komediserie, fast det känns lite skakigt. Jag vet inte ett skit om hur terapeuter jobbar egentligen, berättar Santiago.
Att skriva komedi är den svåraste av manuskonster.
Egentligen är det där med komedi inte min påse. Jag gillar vardagsdramatik bättre. Men jag har gjort ett litet experiment. Istället för att bygga manuset på kul punchlines utsätter jag mina huvudpersoner för jobbiga och märkliga situationer istället. Det är rätt skruvat, men kul.
Att Santiago skulle bli firad manusförfattare ingick verkligen inte i framtidsplanerna när han förvirrad slutade nian hemma i Nyköping i slutet på 70-talet och skulle staka ut en livsväg.
Det är ju fasansfullt att behöva svara på frågan vad man vill bli redan när man går i nian. Jag hade ingen aning, så jag gick elteleteknisk linje på Gripen för att mina kompisar skulle gå där. Det var en katastrof från början till slut.

Santiagos föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare i slutet av 50-talet och pappa som jobbade på SSAB pratade hela tiden om hur viktigt det var att sonen skaffade utbildning och ett riktigt jobb. Mamma däremot köpte ett piano till sonen och övervakade spelövningarna hemma på St Annegatan i Nyköping.
Morsan ville att jag skulle få ett annat sorts liv än hon hade. Hon tvingade mig att spela en kvart om dagen. Jag minns att vi hade en klocka ovanför pianot och efter exakt femton minuter slutade jag spela och stack iväg ner till Nyköpingsån för att fiska. Det var mitt stora fritidsintresse.
Ändå blev det musiken som vann till slut. Unge Santiago drömde om en framtid som musiker och spelade flera år i Nyköpingsbandet Bongo Unit.
Vi var väldigt coola, men kom aldrig bättre än tvåa i SN-rocken. Det var alltid något vidrigt hårdrocksband som slog oss i finalen. Ha, ha. Och pappa var på mig hela tiden och sa skaffa ett jobb för fan.
Men det gick bra med musiken och skivkontrakt i Tyskland fick Santiago att flytta till Hamburg. Efter två plattor kom han hem till Sverige igen utfattig och sugen på att prova något nytt.
Jag hade 3 600 spänn i fickan när jag kom tillbaks till Sverige. För att överleva satte jag mig snabbt och skrev ihop en platta som lät precis som det man kunde höra på svensk radio just då. Den sålde rätt bra, men det kändes inte alls som jag.
I jakten på en ny sysselsättning snubblade Santiago över ett filmmanus och tänkte att manusskrivande kanske kunde vara ett kul jobb. Han skrev ihop ett manus på vinst och förlust och skickade det till en producent som genast ringde upp och ville läsa mer.
Själva tekniken bakom manusskrivandet lär man sig snabbt. Sen kan man förstås jobba på olika sätt. Jag skriver på intuition och har inte en aning om vart jag är på väg. Visst är det ett vanskligt sätt att skriva. Efter fyrtio sidor kan man upptäcka att idén inte håller alls. Då är det bara att tänka om. Jag borde kanske ha grundstoryn klar från början, men jag kan inte jobba på det sättet. Det känns så tråkigt. Jag har inte det tålamodet.
Det allra första manusförsöket gick i graven på grund av en bolagskonkurs (tack och lov, tycker jag numera), men 1999 kom långfilmen Zingo med manus av Santiago och med Björn Kjellman i huvudrollen. En film som får Santiago att flina lite generat.
Den blev rätt pannkakig, den där filmen. Den var tänkt som en billig kultrulle, och så blev den så väldigt påkostad och uppmärksammad. Jag tycker fortfarande att den är kul bitvis, men det är egentligen en enda långt experiment.

Efter Zingo har Santiago jobbat med flera manusidéer, och nu blir allt verklighet samtidigt. Hans tv-serie Stackars Tom fick både kritiker och tv-tittare att jubla, i kväll kommer första avsnittet av Håll käften och i mars börjar inspelningen av långfilmen Mamma Pappa Barn som ska regisseras av Kjell-Åke Andersson. Det är ett kärleksdrama om en pappaledig vägarbetare som inleder en affär med en mammaledig översättare.
Idén till filmen fick jag när jag gick på Söder och drog min dotter Stellas barnvagn. Det var skittrist att vara pappaledig. Och jag tänkte att det absolut värsta som kan hända nu är att jag förälskar mig i någon av mammorna här i parken. Så väcktes idén till filmen.
Härnäst ska Santiago börja skriva på ett manus om det laglösa livet bland förtidspensionärer i Värmlandsskogarna. Dessutom väntar arbetet med ett långfilmsmanus som SF beställt.
Manuset bygger faktiskt på en gammal Nyköpingskompis liv. Det handlar om livet med barn och om det där med delad vårdnad. Jag skriver helst om vardagsliv. Det är det som är intressant. Action känner jag ingenting för.