Med lysande samspel

Lite vågat kan man då tycka att en stråkkvartett tar Cremona i sitt namn. Men de fyra musiker som nu har avslutat sin första Sverigeturné hade inget att frukta, utom möjligen överansträngning av att resa långt och spela elva dagar i sträck. (Ja, i Köping blev det ingen musik efter paus, eftersom cellisten tuppat av och förts till sjukhus.)
De startade för tolv år sedan och har haft samma medlemmar de sista tio åren. Många turnéer har det blivit, och snart har de repeterat in alla Beethovens kvartetter, så att de kan ge dem alla i en sammanhållen serie.
Vad var det då vi fick höra i Trosa kvarn, vi drygt femtio som var där i lördags?
Ja, först av allt en teknisk drivenhet hos var och en som gjorde det möjligt för dem att spela ett extremt svårt stycke av landsmannen Fabio Vacchi, ”Movimento di quartetto per archi”. Det extremt svaga mötte plötsligt det extremt starka, raka toner mötte vibrerande.
Lite chockerande var deras öppning av Beethovens opus 95 med vansinnigt snabba sextondelar i oktaver från alla fyra, som ett rytande före det lugna motivet med sina fallande toner av sucksam längtan.
Kanske har Cremona-kvartetten här påverkats av sin lärare Piero Farulli, som spelade altfiol i den legendariska Quartetto Italiano som gjorde alla Beethoven på skiva på 70-talet.
En nackdel med kvarnen som konsertlokal denna gång var att musiken klingade så torrt och kort och på så vis förstärkte det kärva och korthuggna i denna allvarliga kvartett. Beethoven hade ju just fått nej-tack på sitt frieri till en 18-åring.
Men det fungerade ändå bra eftersom musikerna inte pressade fram en onödig och tröttande tonstyrka. Och så var det ett fint tillfälle att verkligen höra varje stämma för sig och tillsammans i ett synnerligen skickligt ensemblespel.
Besvarad kärlek lyser det däremot av i Schumanns
A-durkvartett, och som allra mest i den långsamma inledningens fallande kvint, som om tonsättaren viskade hustruns namn Clara.
Någon gång kunde man i lördags önskat mer av passion. Men det fanns desto mer av elegans och det delikata i ett lysande samspel. Plus en väldig kraft i den sista variationen i sats två.
Sin goda smak visade dessa fyra italienare med att hylla Haydn och med ett ovanligt extranummer: c-molladagiot ur opus 54:2 med de upprepade åtta takterna och ett ungersk-inspirerat fiolsolo som rör sig i höjden över dem.