Med musiken som livselixir
Att kalla Trosabon Kirsti Olofsson för musikalisk eldsjäl är att ta i. I underkant. Just nu driver hon två kammar-musikföreningar och förser invånarna i både Trosa och Köping med klassisk musik i det lilla formatet.
När jag kom till Trosa hösten 2001 kände jag direkt att jag inte kunde leva här i staden utan musik, berättar Kirsti.
Eftersom hon redan startat en kammarmusikförening i sin andra hemstad Köping, visste hon hur hon skulle göra för att råda bot på musikbristen.
Efter bara några månader hade hon lockat Lysellkvartetten till Trosa, och på den vägen är det.
Som ordförande i Trosa Kammarmusikförening gör Kirsti Olofsson allt från att boka artister och skriva kontrakt till att klistra affischer.
Man måste vara lite vansinnig för att tycka att sånt här är kul. Men jag gör det av kärlek till musiken. För mig är musik ett livselixir, och jag vill dela med mig av den glädje som musiken ger.
Själv spelade Kirsti piano som liten.
Det passade mig inte alls. Jag minns bara hur jag tragglade med skalorna. Däremot har jag sjungit i kör nästan hela mitt liv.
De tre sönerna Peter, Mats och Thomas hade mer framgång med musiklektionerna. Numera spelar de på heltid allihop. Två är violinister och en cellist, och mamma Kirsti är fullt engagerad i deras musikaliska vardag.
Har du varit i Kina? undrar hon och visar en förpackning med el-adapters som hon varit ute och handlat. Tror jag möjligen att de kommer att fungera i Kina? Yngste sonen ska nämligen på turné dit och nu har mamma varit ute och handlat.
Genom sönerna har mamma Kirsti också lärt känna stora delar av det klassiska svenska musiklivet. Det är värdefulla kontakter som Trosaborna nu har nytta av.
När Brodskykvartetten skulle komma hit från England visste jag det innan det blev officiellt. Jag ringde till Rikskonserter och sa om det så blir det sista jag gör i mitt liv, så ska jag ha hit Brodskykvartetten.
Kirsti fick som hon ville, och så kom det sig att en av världens förnämsta stråkkvartetter mellanlandade i lilla Trosa under sin korta Sverigeturné våren 2004.
Under de dryga tre år som Kirsti drivit Trosa Kammarmusikförening har hon fått hit som Talekvartetten, Nya Stenhammarkvartetten (där för
övrigt två av sönerna spelar) och Vilnius Stårkkvartett. Och många, många fler. Men ibland är hon besviken över det klena publikintresset.
Det spelar ingen roll hur bra musiker vi har. Trosalundskyrkan är ändå bara halvfull. Folk vill ha artister som är kända från tv. I Köping var jag
engagerad i teaterföreningen, och det var precis likadant där.
Nu i helgen satsar föreningen därför på två av musikvärldens kändisar. Sångaren Mikael Samuelsson och gitarristen Mats Bergström kommer till Trosa och framför visor och dikter av Birger Sjöberg på lördag.
Trosalundskyrkan är en väldigt bra konsertsal, med mycket fin akustik. Dessvärre är flygeln inget vidare så det begränsar ju vårt urval av
musiker.
Kirstis mål är annars att få hit de absolut bästa musiker som går att uppbringa, en hög ambition när man hela tiden har ekonomin att tampas med.
Nu har vi äntligen fått 20 000 kronor från Statens Kulturråd och hoppas få lika mycket från Trosa Kommun. Men det räcker ändå bara till två av årets sex konserter, så vi är beroende av sponsorer.
Problemet är att föreningarna är många och sponsorerna få. Och att många vill sponsra ungdomskultur.
Jag tycker absolut att man ska hjälpa ungdomar, men samhället blir väldigt fattigt om vi bara ska ha ungdomskultur, säger Kirsti Olofsson.
Kammarmusikföreningar kan inte precis stoltsera med någon ungdomlig profil. Kirsti Olofsson har inte räknat ut medelåldern i Trosa, men den är absolut 50+, konstaterar hon.
Men jag har insett att vi inte kan förvänta oss en yngre publik. De mellan 30 och 40 har nog av familjelivet och när man sedan börjar intressera sig för klassisk musik är det ofta de stora symfonierna som lockar, inte kammarmusik i det mindre formatet. Det kommer när man blir äldre. Det är väl som med litteraturen, där man börjar med de stora romanerna och långsamt rör sig mot den finstämda poesin.
Så jobbar vi med nyheter