Med muskler och humor

Glömma regnslaskiga januari och värma sig på jazzpub i stället?
Jo, det var många som satsade några timmar på det i går kväll, nästan fullsatt minsann. Och det var heller ingen dålig uppställning på scenen, så här första gången för vårsäsongen.
Nej då. Hacke Björksten International Quartet. Smaka på det. Visst låter det stiligt, kanske också lite strömlinjeformat och pretentiöst.
Men ingen fara, musiken blev allt annat än sådan. Vi mötte fyra "goa" farbröder som hade roligt själva och spred äkta jazzglädje. Som hade humor. Som överraskade. Och minsann kunde spela.
Fast lite festligt var det att reflektera över dem i tur och ordning. Om ingen skulle jag annars gissat på jazzmusiker som yrke.
Ledaren själv, Gunnar "Hacke" Björksten, är på väg mot de sjuttio. Men det kunde ingen tro. Inte när han sprallade loss på scenen med mer eller mindre lyckade musikervitsar mellan låtarna. Eller drog snabbskämt à la Hasse Alfredsons Lindeman.
Och sträng skulle han se ut i sin strikta gråa kostym, som en annan bolags-VD, om det inte vore för sitt glada ansikte och den frustande energin, både i prat och spel.
För Hacke är en tenorist som började tidigt, sedan gjorde annat för att nu åter vara på topp.
Ok, kanske har andra spelat vindlande snabba "Cherokee" med ännu fler perfekt uppradade toner. Men det vi hörde var tillräckligt förbluffande. Och så var det live utan fusk, som en bedövande skicklig cirkusuppvisning i fingerfärdighet.
Tonen ur hans lur är också speciell. Han gör den stor men också mustig, härligt köttig, i "Don't get around much anymore".
I swinglåtarna är det full kraft som gäller för en man som aldrig blir andfådd.
I balladerna kan han bejaka det romantiska fullt ut, som i hans egna "Life can be so sweet". Eller också lägga på ett stort vibrato och låta tonerna i djupet få vara ganska bröliga och låta allt växa i styrka i ett oväntat crescendo, som i "Over the Rainbow" _ distans till romantiken är också en möjlighet, alltså.
När det blir bebop får det låta stökigt och knixigt, gärna med en frän flageolett uppe i höjden som slutton.
De flesta låtar kommer "från senaste CD-n" som det brukar heta. Och det kan vän av ordning kanske anmärka på, om man är allergisk mot smyglansering.
Men det blev en bra blandning under kvällen mellan standards och Hackes eget, det mesta av det riktigt intressant.
Trixig humor utmärkte sålunda "Rotten Tie" med tretakt växlande med jämn takt, ibland båda parallellt!
Marsch ställdes mot jazzvals och sedan stadig swing i "Step over Foot".
Bäst drive av alla fick nog "Take off and let go!" med humor och blueskänsla ihop med att fantastiskt swing.
Men så satt också alltid glade Claes Crona vid pianot, en man som inspirerat oss flera gånger tidigare, men som här verkade så där härligt extra tänd med fingertrillande solon förstås men också med spel i oktaver och ackord värdiga Oscar Peterson.
Danske basisten Bo Stief kunde i sin svarta polotröja påminna om en sträng lektor i historia, såg nollställd ut men spelade som en gud, svängigt förstås men också oväntat, ibland som om han hade en gitarr i stället.
Ny i gänget var trummisen Keith Hall, engelsman och bosatt i Helsingfors, strikt i kostym även han som vore han skarpskuren skådis i en BBC-teaterpjäs. Men icke så hans spel, ett smågrymtande muskelpaket när det hettade till, ett diskret tassande med visparna i en ballad, men alltid med det oväntade, från koskälla till liten crush-cymbal. Eller spel med händerna på virveltrumman.
Sådant skiljer sig en del från elegansens Ronnie Gardiner som var trummis på skivan. Kul med musikergäng som vågar bejaka sådana upptäcktsmöjligheter med sitt låtmaterial.