Med naturen i hjärtat
Ella Niia växte upp med norrskenet som granne. Fortfarande trivs Hotell- och restaurangfackets ordförande bäst med naturen invid knuten, nu i Trosa.
Som Hotell- och restaurangfackets ordförande har hon stått mitt i en mediestorm de senaste veckorna, med konflikten kring en salladsbar i Göteborg i orkanögat, men det är inget som märks. Hon ger ett öppet intryck.
Jag försöker prata med journalister som med vem som helst.
Ella är uppvuxen längs malmbanan mellan Kiruna och Abisko. Gick i nomadskolan med de andra samebarnen de första två skolåren. Från tredje klass gick hon vanlig grundskola i Kiruna. Familjen ägde renar men Ellas pappa fick jobba extra på SJ sommartid för att få det att gå i hop.
Mina föräldrar fiskade också, för att dryga ut. Jag fick inte mina första köpta kläder förrän jag var sju år, mamma sydde allt, säger hon.
På somrarna plockade de bär i skogen. Ellas mamma lade mossa i botten på barnens muggar för att de skulle bli fyllda snabbare.
Ella lekte med både samebarn och andra barn. Men märkte av fördomarna. I det ena lägret var hon en lappunge, i det andra en förrädare.
Hur vaknade ditt fackliga engagemang?
Kiruna var på sin tid en segregerad stad. LKAB:s tjänstemän bodde i ett speciellt område. Jag kommer ihåg en klasskamrat som bodde där. Hon bjöd bara hem vissa av barnen och så skulle de lyssna på klassisk musik. De som bodde där hade jättelika hus. Jag var inte avundsjuk, men jag tyckte att vi andra var lika bra och har samma rätt, säger hon.
Ella utbildade sig till fritidsledare och jobbade bland annat på Björklidens fjällhotell och Hyresgästföreningen innan hon sökte in till juristlinjen i Uppsala, med inriktning mot arbetsrätt. Efter utbildningen fick hon jobb som jurist på LO och så småningom på Hotell- och restaurangfacket.
Vad gör dig arg idag?
Jag var hotellstäderska för en dag nyligen. Här går dessa människor och sliter dag ut och dag in. Ofta är det invandrarkvinnor, som visar otroligt engagemang. Men gästerna tittade inte på oss, sa inte hej. Ett hej kostar så lite, säger hon.
Hon valdes till ordförande i Hotell- och restaurangfacket våren 2005. Tiden innan hon tackade ja var fylld av funderingar.
Jag undrade: klarar jag av det att svara upp mot medlemmarnas förtroende? Är jag rätt person?
Den kommande avtalsrörelsen blir en stor utmaning. Arbetsgivare har redan gått ut och sagt nej till höjda lägstalöner. Ellas mål i yrkeslivet är att medlemmarna ska ha en lön som de kan leva på och unna sig något extra ibland.
Det tror jag på, annars skulle jag lagt av.
Hur undviker du fackpampsfasoner?
Det är viktigt att träffa medlemmar och inte fastna i styrelserum. Jag får inte glömma att det är medlemmarna som gett mig uppdraget. När det gäller min egen lön vill jag kunna stå på ett medlemsmöte och tala om vad jag har för villkor. Om man skulle vilja mörka är lönen fel.
Har du prestationsångest?
Jag sover gott. Jag tänker att jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer. Jag har inget behov av att vara högst på prispallen, säger hon lugnt.
Sin man Lars träffade hon i socialdemokraternas valstuga inför valet 1991. De reser mycket, både Ella och Lars men också Ellas mamma. I februari lyfter flyget till Bangkok.
Men allra bäst trivs hon i torpet från 1870, dit hon åker med Lars varje helg året om. Där är de självförsörjande på potatis, lök och bär.
Känslorna inför naturen är det närmsta andlighet hon kommer. I torpet och även i bostaden i Trosa, dit hon och Lars flyttade 2005, kan hon följa årstidernas växlingar. Även om de inte ser likadana ut som i Norrland.
Saknar du ditt Lappland?
Jag kan känna det vissa tider på året... den här tiden är det rimfrost och norrsken, det är helt fantastiskt. Klara nätter med månsken, så ljust att det kastar skuggor. Och sedan vårvintern hemma, när solen börjar skina och man åker skidor och pimplar. Ibland blir det en intensiv längtan.
Så jobbar vi med nyheter