Med Runebergs poesi byggdes ett nytt land

Johan Ludvig Runeberg är knappast allmänt bekant i Sverige. Inte hjälper det om man säger Fänrik Stål heller. Det är nu många generationer sedan realskolebarnen kunde denna versifierade krigsberättelse om 1809 utantill.
Egentligen var Fänrik Stål en bedrift, att kunna omskapa denna militära förlust mot ryssarna till en andlig triumf för finnarna, det var skickligt diktat. Det är så man blir nationsbyggare, nationalskald. Men hur klarade han egentligen den ryska censuren?

I bokhyllan minns jag de bägge äldsta syskonens välklottrade exemplar av Fänrik Ståls sägner. Jag läste och uppskattade hans rim och hans humor, men det nationellt uppbyggliga hade gått varvet runt, det betydde ingenting. Det gick inte att förarga sig på Sven Dufva, men jag blev rörd över att en sådan korkskalle offrades i krig. Runeberg hade domnat.
Han definierade finnen brukar man säga om Runeberg. Alltså närmast en politisk uppgift, att finna glipan i det ryska efter förlusten av det svenska. Många kulturskapare drog väl sitt till när storfurstendömet skulle finna sin identitet, Lönnrot, Alexis Kivi, Axeli Gallén-Kallela, Jean Sibelius.

Hur jubileet firas i Finland, där det har betydelse, vet jag inte. Den svenska bokutgivningen som domineras stort av Atlantis tycks mest inriktad på praktböcker, dyrt papper, ypperligt tryck. En uselt bunden volym har reserverats för själva orden, Runeberg i urval.
Runeberg var född 1804, debuterade 1830. Det var ungefär den tid när Finland började formulera sig självständigt, fast ännu ett storfurstendöme i Ryssland. Märkligt arkaiska titlar på dikterna, Älgskyttarne, Graven i Perho och förstås dikten om den strävsamt grävande bonden Pavo.
Det kärva Finland, det tålmodigt strävande finska folket, arbetsamt, ärligt och kargt. Det drastiska slutet i dikten om bonden Paavo när äntligen en skörd räddas undan höstens frost:
Blanda du, till hälften, bark i brödet
Ty förfrusen står vår grannes åker.
Det är en småbondesolidaritet som var begriplig fram till min egen generation. En slags vildmarksromantik också, här stod den dikesgrävande småbonden på de frostlänta markerna för civilisationen, här var inte överhet, adel eller europeisk förfining.

Men barkbröd var där, och outdikade myrmarker. Sådant går också bra att forma nationsbilden av.
Och i Fänrik Stål är det svenska regenter som är värdelösa, medan ryska generaler omskrivs med respekt. Frågan var ju känslig, att lista ut vägen till självständighet utan att stöta sig med tsaren.
Det är, som sagt, händigt manövrerat, och hur skickligt har inte Finland sedan dess klarat sig i skuggan av en slukande och odemokratisk granne i öst, genom krig, revolutioner och andra omvälvningar.
Märkligt nog formulerade Runeberg nationen Finland på svenska, något de nationella fennomanerna än idag har svårt att svälja. Onekligen relativiserar sådant värdet av det nationella. I det sena 1800-talets Helsingfors var mångspråkligheten kosmopolitisk och självklar, rysk, svensk, finsk.

Hur stor Runeberg en gång var har vi svårt att föreställa oss i dag. I bokutgåvorna ger de vackra avbildningarna av praktband, minnestavlor, statyer, monument och trycksaker syn för sägen. I oändlig mängd. Runeberg blev själv ett monument under sin livstid. Han dog 1877 i Borgå.