En pappa har dött. Två systrar finns kvar. Sommarstället på ön – ärvt från generation till generation – ska städas ur och säljas. Trots att den ena systern skulle vilja att huset blev kvar i familjen.
Oavsett författare förstår man att det inte är några glada dagar vid havet som väntar. Men genom Agnes Lidbecks skärskådande blick blir sommarstugetömningen extra sårig. För det är naturligtvis inte bara garderober och kantstött porslin som ska vädras och värderas. Ännu mer handlar det om att ta itu med gamla besvikelser och förväntningar och hantera barndomens alla oförrätter.
I den hyllade debutromanen ”Finnas till” skrev Agnes Lidbeck om trånga kvinnoroller och om Anna som testar olika identiteter – hustrun, mamman, älskarinnan – utan att någon av dem egentligen känns naturlig för henne.
Även ”Förlåten” handlar om roller, nämligen de roller som vi får redan i barndomen och som sedan kan häfta fast vid oss hela livet. Man kan – som Ellen - vara den duktiga och stora som får uppmärksamhet av pappa och satsar helhjärtat på jobbet. Eller så kan man – likt Maria – vara den där lillasystern som ingen riktigt räknar med, som har det dammigt hemma och som råkar bli gravid fast det inte är planerat.
Nu har de nått medelåldern och pappa har dött, men rollerna är orubbliga. Och de känner varandra så väl att de vet precis vilken giftighet som egentligen gömmer sig i det som kan tyckas vara en slumpartad kommentar.
Maria har sonen Dag med sig till sommarstället, barnet som hon vill hålla lite för hårt och nära. Det blev aldrig något av hennes scen- och journalistdrömmar, men i mötet med sin karriärinriktade och barnlösa syster kan Maria åtminstone visa upp sonen som en trofé. Men Ellen vet hur man biter tillbaks, och den till synes ofarliga frågan ”Gör alla barn så?” är förstås en vass pil av kritik mot Marias moderskap.
Medan de röjer bland gamla dagböcker och klänningar – Ellen målmedvetet och Maria ganska motvilligt – minns de somrarna på ön. Särskilt sommaren då mamma och pappa stannade hemma efter att skrikit till varandra bakom den stängda sovrumsdörren. Sommaren då farmor ensam fick ta hand om dem och halvbrodern Jakob hängde sig i sommarhusets badrum.
Men även om de minns talar de helst inte om Jakob. Precis på samma sätt som de inte talar om hur de fortsatt konkurrera om föräldrarnas kärlek, och om hur spruckna förhoppningar och besvikelser lagrats i år efter år. Titeln ”Förlåten” kan nog väcka diskussion på många bokklubbsmiddagar framöver. För i den här kantstötta syskonrelationen tycks det långt till just förståelse och förlåtelse
Agnes Lidbecks prosa är tydlig och beskrivande, meningarna korta. Och liksom i ”Finna sig” är blicken skarp och obarmhärtig. Agnes Lidbeck vet en hel del om hur människor beter sig mot varandra, och hon låter inte sina huvudpersoner komma undan.
”Förlåten” är en berättelse med mycket sorg i sig – sorg över hur livet blev och över klyftorna mellan två människor som egentligen borde stå varandra nära. Men vartefter sommaren går, minnen väcks till liv, och skåp töms börjar de fasta rollerna ändå luckras upp en aning. Att kalla det förlåtelse vore att ta i, men nog är det ändå ett trevande försök till möte vi får vara med om?