Med skönt sug i dragningarna

Men nu var det Oxelösund som passat på att bjuda in den svenska klezmerkvintetten Kandels Kapell. En jättebra idé. För det var fem musiker som hade alla låtar i huvudet och känslan i kroppen.
Här fanns det sköna växelspelet mellan fiol och klarinett och de där smäktande duetterna mellan blåsarna med samtidiga böjar och krökar i melodiföringen.
Fiolen sökte sig fram i en doina så där långsamt och sugande med mer och mer utspel och klättring högre upp mot det passionerade uppe i fågelsångsregistret. Och klarinetten hade alla de där suckande ansatserna och de där glidande tonfallen som är så bedjande och fulla av klagan.
Plötsligt bröt saxofonen igenom som om den gav röst åt en gråtande storstad, eller också var det dragspelet som sjöng ut en månghundraårig judisk längtan.
Ibland var det förstås fest och basen eller tuban piskade på med sina två toner Dim-Dom, Dim-Dom, så det gick undan med röj och fart på benen, om man skulle ha dansat och rört på sig som denna musik inbjuder till.
Vi gör ju inte det som städad svensk konsertpublik, men det var svårt att vara stilla.
Men märkligt här att det så ofta gick i moll i alla fall, fast det gick så livat till.
Och med de där kännspaka exotiskt stora tonstegen på vägen neråt, de som känns i hela kroppen så att de tänjer och drar och är bräddfulla av känslor.
En skön kväll blev det men kanske inte den riktigt himslastormande. Då hade det nog krävts fler låtar med sådana där plötsliga pauser och så omstart mycket långsammare och sedan ett sugande accelerando. Och mer handlappningar från publiken och lite sång och tjoande.