Medeltid i tro och lag
Medeltiden tränger sig på i Sommar-Sverige. Överallt medeltidsdagar, där man kan sticka sin egen brynja medan man tittar på tornerspel, slotts-jungfrur eller gycklare. Medeltiden fascinerar och att leka historia har blivit folkrörelse med vinterkurser som föreberedelse till sommarnöjena. Två böcker levandegör medeltidens tankevärld och visar både komplexiteten och den avgrundsskillnad som finns mellan vår och medeltidens uppbyggnad av världsbilden.
De marginalbilder som presenteras i Den predikande räven är inga enkla illustrationer till lagtexten utan närmast en dialektisk kommentar till densamma. Förvånansvärt frispråkig, ofta grov och oanständig, precis som den medeltidens karnevalskultur som ställde allt på huvudet. Där biskopen blev en åsna och åsnan biskop och de galna utsåg sin egen konung.
Gör tankeexperimentet att man, i en nutida svensk lagtext, samtidigt tryckte marginalkommentarer som hånade både rätten och makten på ett ironiskt och vasst sätt. Så att en ny pensionslag exempelvis påpekade att de verkliga pensionerna, det är sådana som direktörer stjäl från sina företag, med sina styrelsers öppna godkännande.
Otänkbart? Visst, men så gjorde skrivaren i det exemplar av landslagen som kallas B 172 i Kungliga biblioteket. På en av kyrkobalkens sidor springer räven iväg med en gås i munnen, strax intill den text som börjar Penning för gris, gås, avgifter som bonden skulle betala till prästen. Bondemenigheten är gåsen, prästen är räven som just fått sig ett fett byte. Medeltidens bildvärld var full av symbolik, i gester, färger, djur. I samma kyrkobalk slukar ett rävahuvud en man hel och hållen och ytterligare en bild visar räven predikande för gässen, varav en har ett donationsbrev i näbben.
Och grovkornig fick man vara, här skits det ur bara ändor, här visas könet upp till både frestelse och avsky. Medeltiden hade en godkänd frispråkighet som senare reformation och motreformation omöjliggjorde påpekar Janken Myrdal.
Ingalill Pegelow har skrivit en bok som närmast katalogartat tar sig an medeltidens andliga galleri. Helgonlegender i ord och bild är massiv förteckning över dåtida (och några senkomna) helgon, utförligt illustrerad med exempel ur svenska kyrkors förråd av valvmålningar och träskulptur.
Det är, med ihållande läsning, en egendomlig skrift där lidandemystiken ofta blir en bisarr tortyrparad. Dessa stackars martyrer och helgon, så de marterades; de flåddes, brändes, bländades, perforerades, kokades, friterades, halstrades, för att till sist, när deras andliga kraft motstått allt detta, som regel slås ihjäl mer fantasilöst. Det hade onekligen varit intressant att läsa någon liten förklaring till dessa groteskerier. Blev deras roll som skyddsandar inte övertygande, om de inte själva fått lida gränslösa plågor?
Nå, vissa helgon verkar uppriktigt fromma också och andra är helt vanliga feodalskurkar fast med ett heligt i efternamnet. Pegelows skrift är ordnad, men inte alls analytisk.
Den fogar en bild av brokigt våld till den medeltida religiositeten, närande ett hopp att allt borde vara annorlunda genom dessa helgons offerdöd.
Den främsta källan till Pegelows arbete har, självklart, varit den medeltida Legenda aurea, Den gyllene legenden. En 1200-talsskrift av dominikanmunken Jakobus de Voragine, på sin tid vida spridd och närmast normerande för hur helgonbilderna den gången skulle framställas.
Så jobbar vi med nyheter