Medieskugga från ljusa sidan

Fanns det någonsin en Facebook-revolution; var sociala medier avgörande i den arabiska våren? Om det råder delade meningar. Bland svenskar som jobbar med eller i krigs- och krishärdar finns i alla fall en stark övertygelse om att sociala medier gör skillnad. Osanna Twitter-rykten om rebellgrupper sprids blixtsnabbt och gör jobbet livsfarligt för Läkare utan gränser, säger Johan Mast på organisationen. På grund av det allt snabbare informationsflödet ”springer vi ibland ut och gör något som ser snyggt” ut i stället för att planera våra insatser, enligt Ulrika Årehed Kågström på Röda korset.
Problemen luftades under ett seminarium om bistånd som hölls på humanitära världsdagen tidigare i veckan. Twitters snabbhet kan ge oss politiker användbara early warnings, sa biståndsminister Gunilla Carlsson (M). Å andra sidan är risken för desinformation stor i lägen där ögonen på fältet är få, sa hon. Dilemmat bekräftades av SVT:s mångårige krigskorrespondent Claes J B Löfgren, som tillstod att journalister ofta kör på de förenklade vinklarna.
Bättre samordning och kontroll krävs för ett mer effektivt bistånd, enligt Carlsson. Hon har helt rätt i att det låter väldigt osexigt. Men medielogikens förenklade krigs- och krisberättelser visar att de nyhetskriterier som forskarna Johan Galtung och Mari Ruge listade utifrån rapporteringen från Kongo på 1960-talet gäller än i dag. Chockartade händelser, död, blod och sårade barn genererar klick.
Logiken driver hjälporganisationerna till ostrategiska insatser i deras livsviktiga jakt på allmänhetens allmosor. Utifrån nyhetskriterierna som biståndspolitiken lyder under är det faktiskt en fördel att bistånd aldrig blir en valfråga. Effektiv hjälp till kris- och krigshärdar kräver osexig långsiktighet och samordning. I den kontexten vore den dagspolitiska mediekåtheten förödande.