Melissa Horn vet allt om olycklig kärlek

Jag vet inte hur dagens sårbara och kärlekstörstande tonårstjejer har det med affischerandet, men de älskar definitivt Melissa Horn.
Mycket har nog med äktheten att göra. Det är ingen tvekan om att Melissa Horn menar vartenda ord av sina melankoliska sångtexter, och även om hon inte är någon blixtrande scenartist så finns det en stark närvaro i hennes framträdande.
På Culturum sätter hon stämningen redan i första låten. Det är mörkt, suggestivt och innerligt. Titeln ”Destruktiv blues” säger det mesta.
I Melissa Horns låtar är kärleksrelationen oftast redan över – eller så blev den inte av. En typisk Melissafras kan låta så här: ”Jag försöker men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom”.
Starkast under torsdagskvällen är ”Kungsholmens hamn”, sången som Melissa Horn framförde på minnesstunden efter terrordåden i Norge i somras. När hon framför den, med akustisk gitarr och alldeles ensam på scen, är jag förmodligen inte den enda som kämpar med tårarna i Culturums salong.
Den tunna och lätt nasala rösten passar svärtan i texterna perfekt. ”Hon låter gnällig” klagar en manlig musikerbekant, men det håller jag inte med om. Melissa Horns röst är uttrycksfull och har något alldeles eget. Hon är dessutom skicklig på att använda den så att varje ord går fram.
Däremot riskerar hennes musik att bli lite jämntjock – särskilt i konsertsituationen när man hör tjugo låtar på rad. Melodierna är ganska lika varandra och det melankoliska och finstämda uttrycket går igen i låt efter låt.
Det hade inte gjort något om Melissa Horn släppt loss bara en aning för att förstärka livekänslan, men hon står nästan helt stilla framför sin mikrofon. Presentationerna av låtarna är artiga och vänliga, men så mycket till publikkontakt blir det inte.
Å andra sidan kommunicerar hon knappt med sina musiker heller, som i strålkastarskuggan nästan förvandlas till anonyma studiomusiker. Men deras insats på scen är av toppklass. Alla arrangemang är noga genomarbetade och musikerna oerhört tajta efter en lång höstturné som i Nyköping nått fram till sin 37:e spelning.
Men så väldigt överraskande blir det inte. Det är tur att Melissa Horn i ett mellansnack plötsligt visar prov på humoristisk självdistans och berättar att hennes pappas spontana reaktion på den senaste skivan var ”Mår du så jävla dåligt som det låter?”.
Tonårstjejerna längst fram verkar mindre bekymrade över den saken. De känner förmodligen igen sig. Och när Melissa Horn efter sin 21:a låt lågmält meddelar att konserten är över reser de sig upp och jublar entusiastiskt och lyckligt.
En spelning med Melissa Horn är utan tvekan en riktig högtidsstund för de redan frälsta – och de är många! Men jag är inte lika säker på att hon övertygar några nya själar på sin turné.