Mellan himmelskt och jordiskt
Programmet i går kväll i Alla Helgona kyrka gav säkert upphov till olika upplevelser.
Ett sätt var att sjunka in i atmosfären av lugn och tidlöshet. Flöjt och luta rör sig ju med behagfull värdighet men inte högljutt, inte ens med hjälp av kyrkovalvens sköna avrundning av klangen. Någon gång stampade lutan loss i dansglada franska bransles, medan traversen höll stilen och klingade slankt, snarlikt en blockflöjt, ibland i underkant men oftast rent.
Och sången gick också på den slanka linjen med raka toner och klara vokaler utan virtuosmakeri.
Så här bra kan det bli när tre av Sveriges specialister inom området gästspelar. Dock lite blekt totalt sett?
Ett annat sätt var att försöka uppleva hur text och musik ändå talade olika språk allteftersom programmet fortgick.
Men då måste öronen vässas.
Den som i dag beklagar sitt grymma öde känner sig säkert rotlös men knappast som en gisten båt i sjönöd. Men den symboliken var tydlig för en renässansmänniska.
Märkligt sedan hur Marco Cara satt så lugn och avskalad musik till texten, med den inför döden uppgivna frasen a la mia morte upprepad gång på gång.
Olycklig kärlek är ett evigt tema. Italienaren Tromboncino lät mannen leta i bergen efter flickan han en gång såg där till ganska muntra toner ändå. Mer sorg var det över en liknande man i spanjoren Mudarras version, där dock flodens porlande och fåglarnas sång gav en viss tröst.
Sedan kunde man också ta till sig de inflikade miniföreläsningarna. Redan Pythagoras upptäckte hur matematik och musik hörde ihop och kopplade detta till sfärernas harmoni.
Under renässansen stod också den kosmiska högst, lägst den värdsligt instrumentala. Däremellan fanns musica humana som kunde förmedla kontakten uppåt.
I går sjöng också Annette Taranto om en liten fågels längtan dit. Men också tröstande om att efter natten kommer ljuset. Vackert så!
Så jobbar vi med nyheter