Melodifestivalen nog gjorde det ont
I alla fall så slog jag mig ner i soffan bland fårskinn hos min kusin på Gotland den 15 maj. Och redan när värdarna med sina påklistrade leenden som skulle förgylla vår kväll öppnade munnen för första gången denna tv-sändning så började jag grymta. Varför är det alltid så att de fiskar upp sånt som inte ens katten skulle vilja släpa in och ställer det så hela Europa kan se det i direktsänd tv?
Kvällen fortskred, med den ena balladen framförd av en man i kavaj med spretlugg och skjorta efter den andra. Alla länder trodde visst att det var ett vinnande koncept i år.
Då Ukraina äntrade scenen skrek jag och kusinen nästan av skratt. Wild Dance?! Skämten om att vi nästa år skulle vara med och joddla i varsitt fårskinn om den vann stod som spön i backen.
Sist var det Sveriges tur. Den låt vars text man hört halva befolkningen den senaste veckorna koppla till något helt annat på grund av orden det gör ont skulle framföras på engelska.
Och oj vad ont det gjorde. Sannerligen. Låten lät värre i den nya versionen.
Någonstans här hade den turkiska damen (som var en av värdarna) hunnit byta om och såg nu mer ut som en ångkokt sparris.
Rösterna räknades. Alla länder hade nån människa som på halvknagglig engelska framförde poängen. Jag fann mig själv sitta och skrika och svära åt de länder som inte gav Sverige något poäng. Och till slut insåg jag att katastrofen vara ett faktum. Allas vår Lena Ph hade blivit besegrad av fårskinnet! Inte ens det ska-liknande bandet från Turkiet vann. Utan ett fårskinn från Ukraina! Arg var jag i dygn efteråt. Jävla fårskinn.
Men jag insåg i varje fall något som jag länge misstänkt: melodifestivalen suger. Och att jag och min kusin kommer att synas i rikstäckande tv nästa år joddlandes i var sitt fårskinn är det väl bara vi två som inte längtar efter.
Så jobbar vi med nyheter