Men vad vaktar han egentligen?
Det var min kompis Cecilia som ställde frågan. Och jag kunde inte annat än instämma.
Det var i förrförra veckan. Vi befann oss på den avdelning på museet Tate Britain i London där kandidaterna till årets Turner Prize visades upp. Närmare bestämt i den sal där 33-årige Martin Creeds uppmärksammade installation The lights going on and off visades.
Installationen består av exakt det som titeln säger. Lampor som tänds och släcks och tänds och släcks.
Martin Creed har inte ens tagit med sig egna lampor till Tate Britain. Han har helt enkelt kopplat en strömbrytare till de taklampor som redan finns på museet och som kan beskådas i vilken sal som helst. Fast då lyser de hela tiden.
Det enda som fanns i det enorma rummet i övrigt var Cecilia, jag och den uttråkade vakten.
Förhoppningsvis förstod vakten mer än vi gjorde.
Turnerprisets jury tycks i alla fall ha gjort det. I helgen beslöt de att Martin Creed skulle få äran och de 20 000 pund som det prestigefyllda Turner Prize innebär.
Enligt The Guardian föll juryn för installationens djärvhet och de beskrev hans konstverk som engagerande, omfattande och nytt.
Själv tycker jag att Creeds blinkande lampor inte är ens hälften så roliga som Dan Wolgers stulna museibänkar.
Jag skulle definitivt ha satsat både pengarna och äran på Isaac Julien om jag fått välja. Hans två videoverk på Tate Britain visar med skärande tydlighet hur konventionella bildvinklar vi matas med i filmer till vardags och hur poetiskt filmens bildspråk har möjlighet att bli.
Isaac Julien delar fräckt filmduken i tre delar och låter sina rdlösa historier om könstillhörighet och passion speglas i dessa tre.
Båda verken är poetiska små mästerverk som man gärna ser gång på gång för att få suga i sig ännu lite mer av den säregna stämningen.
Mike Nelsons stora installation av typen svenskt vindskontor var min andra kandidat till Turnerpriset.
Tänk dörrar med Gunnebostängsel, tänk gamla resväskor, tänk träskivor till en påbörjad men aldrig avslutad renoveriong, tänk massor av bråte som ingen orkat sortera och därför tryckt in huller och buller i ett litet förråd.
Och tänk er sedan allt detta i en installation på minst 100 kvadrat som göms bakom två anonyma ståldörrar. Problemet är att hitta in. Sedan kan man i lugn och ro vandra runt bland prylar, dörrar och damm. Inte en enda vakt i sikte.
Nej, jag har ingen aning om vad Mike Nelson vill säga med sin arkitektoniska installation. Men konstverket är i alla fall omfattande och nytt, för att låna två av prisjuryns favoritutryck. Och dessutom är det himla kul.
Vill ni bilda er en egen uppfattning? I så fall får ni åka till London före den 20 januari, för så länge finns kandidaternas verk kvar på Tate Britain.
Och snälla ni, kan inte ni göra det som Cecilia och jag inte riktigt vågade? Nämligen fråga den uttråkade vakten vid Martin Creeds installation, exakt vad han vaktar.
Jag är så vansinnigt nyfiken på vad han kommer att svara.
Så jobbar vi med nyheter