Mer av jubel än jul

I Trosa i lördags hade man valt något ungefär mittemellan och nästan helt undvikit alla kända sånger som har med jul att göra. Det innebar att kyrkorummet fylldes mer av det tidlösa kristna budskapet om glädje och med många jublande halleluja och mindre av julevangeliet i sig.
Ett vackert undantag blev den körsång som här med svensk text kallades ”Herdepsalm” men som egentligen är arian ”He Shall Feed His Flock”, som kommer mot slutet av del ett i Händels ”Messias”.
Det är inte alla kyrkor som har en så stor och välsjungande kyrkokör som i lördags och det hördes stark inlevelse och en betydande stegring i uttrycket. Sopraner och altar var som så ofta flest av de cirka 35 sångarna, men tenorerna hördes med tydlig profil. Och orkestern stöttade fint och hjälpte till att få fram det skönt pastorala gungandet till texten om herdarnas förtröstan på att Den gode herden ska föda och skydda sin flock av får och lamm.
Kören betydde också mycket för att Saint-Saens ”Juloratorium” blev så bra som det blev. Som verk hör det till hans tidigt romantiska men knappast de bästa. Och det betraktades som omodernt när det kom 1863 och alltför Bach-inspirerat. Men just det är väl snarare styrkan för den som lyssnar i dag.
För kören var det repris från förra året och allt satt säkert på plats i växelsången med solisterna. Och dirigent och kör fick verkligen fram det upprörda i Bachs efterföljd till orden ”Varför larmar hedningarna” och glädjen i slutkörens avslutande ”Alleluja”.
Jätteviktig var också Bengt Tribukait som var osviklig vid orgeln och hittade allt från mjuka franska klanger till mer fränt dominerande. Och mellan dirigent och organist på läktaren hördes inga koordinationsproblem. Bra!
Ett bekymmer med verket är att det klarar av julberättelsen om herdarna och änglarna redan i början och sedan kommer bara arior och allt större ensembler: duo, trio, kvartett och kvintett. Och dessa kommenterar bara vad det nyfödda barnet innebär och kan bli en rad rätt långsam musik (med undantag av kören nr 6).
En del kändes det så också i lördags, och det faktum att solisterna var adekvata mer än självlysande i sin sång bidrog i samma riktning.
Dock med undantag av sopranen Anna Eklund Tarantino som hade det där extra. (Det hade hon redan i konsertens inledning med Mozarts “Exsultate, jubilate”, som ju är som en konsert i italiensk stil för koloratursopran. Men här var det svårt att få någon behållning på grund av alla ljud från barn i kyrkan.)
Den lilla stråkorkestern lät utmärkt men kunde ibland överröstas av den starka läktarorgeln. Men det hördes underbara ställen där fiolerna skapade en ljus gloria över sången, och ett stort plus för att en riktig harpa fick sprida sitt änglalika skimmer i ett par av satserna.