Mer funktion än finess hos Läckberg

Båda är dessutom flitigt förekommande i svenska hem. Ta en titt i närmaste Billy-bokhylla och jag vågar nästan lova att där står minst en Läckberg.
Omslaget till nya ”Änglamakerskan” utropar också kaxigt att boken är skriven av ”Sveriges mest säljande författare”. Camilla Läckberg är förstås oerhört medveten om att just den stämpeln inte ger henne några bonuspoäng i kulturvärlden, men jag tror att hon struntar blankt i det.
Stilen i nya ”Änglamakerskan” är välbekant för trogna Läckbergläsare. Brotten i nutid har en koppling till sådant som hänt förr i tiden – noga markerat i kursiva tillbakablickar – och de korta kapitlen korsklipper mellan de olika huvudpersonerna. Effektivt knyts trådarna och människorna samman och när lösningen avslöjas blir man sällan särskilt överraskad.
Först förvillas jag av de många figurerna som jag förväntas följa – ett gäng män i 50-årsåldern som har en barndomsupplevelse gemensamt men nu lever helt olika liv, en hemvändande Fjällbackabo vars familj försvann spårlöst från en barnkoloni i början av 70-talet, en kvinna som hade en kärleksnatt med Herman Göring 1919 och den nyfikna deckarförfattarinnan Erica Falck. Alla pockar de på min uppmärksamhet och det är svårt att orientera sig i historien.
Dessutom gäller det att hänga med i allas privatliv. Det moderna livsstilspusslandet har en huvudroll i Camilla Läckbergs romaner. Sjuka barn, näsvisa svärmödrar, den dagliga hämta-och-lämna-på-dagis-kampen och knakande relationer blir nästan lika viktiga som själva deckarintrigen.
Att språket är taffligt är en annan sak som Camilla Läckbergs kritiker triumferande brukar påpeka. Men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det är inte Nobelklass på prosan precis, och en del plattityder borde redaktören ha rensat bort, men Läckberg använder inte heller språket i konstnärligt syfte. Hon vill hålla spänningen uppe och driva läsaren framåt i handlingen – och det lyckas hon bra med.
”Änglamakerskan” når inte upp till förra romanen ”Fyrvaktaren” – en riktigt spännande spökroman som fick mig att tänka på Johan Theorin eller John Ajvide Lindqvist. Tänk Ikea, mer funktion än finess. Men i stället kan man njuta av Camilla Läckbergs skoningslösa ställningstagande mot Sverigedemokraterna, i boken omdöpta till Sveriges Vänner.
Är man Sveriges mest lästa författare kan sådant faktiskt göra skillnad.