Messias värdigt ett jubileum

Ute mörkt och duggregnstrist. Och en ganska lång kö redan en timme i förväg.
Inne i kyrkan fanns levande ljus och värme och klockan sex kom också kören, i vinröda kåpor och med starka röster, framtågande med Dotter Sion, fröjda dig.
Så ska det förstås vara i advent. Och så är det på många håll i Sverige och världen. Oratoriet Messias hörde från början 1742 snarast ihop med påsken, men just första delen passar också fint till julens evangelium.
I dag är det svårt att tänka sig att Händel skrev ihop noterna på tre veckor, men den snabbheten var normal för honom och de flesta av hans kolleger vid denna tid.
Ingen förstod väl omedelbart att detta skulle bli Händels mest berömda verk, men han ledde det själv 36 gånger. Och senare blev det inte minst alla engelska körers favorit med ibland upp till flera tusen körsångare.
Tack vare Bengt Fridén och Allahelgonakören har Messias blivit en återkommande musikupplevelse också för Nyköpingsborna.
Uppläggningen har skiftat en del genom åren. Men kören har hela tiden stått i centrum. Och det är givet att det för en kyrkokör både är svårt och inspirerande att klara av alla Händels knepiga insatser och rullande 16-delar.
Men i går var det alldeles märkligt hur säkert allt eller nästan allt satt på plats. Jo, visst sågs det några förstärkande sångare i stämmorna. Men de kan inte ensamma förklara entusiasmen och sångglädjen. Eller att inte någon insats var feg eller kom snett.
Och om den första kören, Glory of the Lord, klingade lite av uppvärmning, så blev den andra, And He shall purify, desto bättre med precision och ork ända till slutet.
Aningen skrikig i klangen lät någon gång For unto us, men den hade annars ett oforcerat flyt och kraft kvar till de viktiga utropen underbar, nåderik, allsmäktig.
Påfallande var också hur fint kören kom in i slutet av altarian och betonade ord som Arise!.
Orkestern var denna gång minimal, ibland aningen spretig, med fem stråkar, Robert Jenderman vid orgeln och Bengt Fridén själv vid cembalon samt två trumpeter i predikstolen som himmelska överraskningar till kören Glory to God och slutkörens Halleluja. Och helheten vittnade om professionellt handlag.
Solisterna är i Messias ovanligt viktiga men har (tyvärr) mest fått solistiska uppgifter med recitativ och arior. Och i går sjöngs allt detta alldeles utmärkt, som man kan förvänta sig av den yngre men redan etablerade generationen solosångare.
Tenoren Johan Christensson klingade skönt och fritt och såg glad ut i sitt öppningsbudskap, profetian med alla tonmålningar om hur hindren för Herren ska jämnas ut.
Basen Lars Johansson Brissman har varit solist här tidigare, och gladde även nu med auktoritet och röststyrka, fyllighet på djupet och lätthet i höjden.
Alten Annika Hudak tyckte jag först pressade klangen i onödan men hade glöden för guldsmedens renande eld i första arian. Och riktigt skönt lät hon exempelvis i He shall feed His flock, i varianten där Carin Zander tog över med sin rena tröstande sopran.
Carin Zander bjöd också på tydligt tröstande änglabudskap i recitativet och bröllopets jublande glädje i Rejoice-arian, här äntligen i den skönt gungande varianten i 12/8-delar från Händels första framförande i London den 23 mars 1743.
Mannen bakom allt detta heter alltså Bengt Fridén. För sina hittills första 25 år med kören fick han 25 röda rosor och långa applåder från sångare och fullsatt kyrka.
Vilken insats!