Kanske är Gamla Tingshuset den konsertlokal som Nyköpings Kammarmusikförening har sökt när Culturum är för stort och inte Teatern passar. Ett krux är ju att kammarmusik så ofta inkluderar ett piano som måste hålla måttet och jag gissar att det kan väga tungt hur flygeln i går utvärderades av artister och arrangörer.
I mina öron lät instrumenten var för sig och tillsammans fantastiskt bra. Bengt Forsberg är ju en trollkarl med erfarenhet från alla möjliga instrument, så det kan tänkas att han fick den vita flygeln att överträffa sig själv.
Andreas Brantelid spelade på sin Stradivarius från 1707 som han har till låns. Inte för att jag kan höra att det är en Strad men tonen var stor och bärande och vacker och höll för alla tänkbara nyanser.
Båda två var i går på topp inför den skivinspelning de ska göra denna vecka. Intressant är att de hör till olika generationer men att de funnit varandra och det franska hos Gabriel Fauré.
Men Faurés musik för cello och piano är tudelad. Den lyssnare som kommer från hans tröstande "Requiem" ska börja med de melodiösa småstyckena från före sekelskiftet 1900. Det hörde vi i går med en tjusande romans i A-dur och i det virtuosa stycke som förläggaren krävde att få kalla Papillon (fjäril), som påminner om en humlas flykt före Rimsky-Korsakov. Och förstås i "Sicilienne", som gungade fram som extranummer.
Den tidiga Élégie var också lätt att gripas av, men med sin starka moll-känsla föregrep den ändå konsertens två huvudverk, som var de båda moll-sonaterna från slutet av Faurés liv, som förmörkades av dövhet så att han tvingades sluta som chef för konservatoriet i Paris.
Som Bengt Forsberg sade måste man här lyssna intensivt. Harmoniken närmar sig det friare moderna och rytmiskt märks inga taktstreck som tidigare. Tretakt får nästan aldrig bli dans och vals. Energi och rörelse dominerar men ibland ska det vara ljuvt eller sjungande enligt noterna.
I går var denna musik laddad av en oerhörd koncentration och dynamik.