Precis den meningen skulle jag vilja skriva – och samtidigt vara helt övertygad om att den var sann. Tyvärr tvivlar jag på att så är fallet. I dag på publicerar vi en insändare från en ung tjej, som berättar hur vuxna män snarare tycks använda metoo-uppropen för att nedvärdera och håna just unga tjejer.
Naturligtvis är de här männen tragiska, för att inte säga dumma i huvudet. Det är illa nog. Men jag är dessutom rädd för att det är ett tecken på något större och allvarligare. Kanske är det så att de tusentals vittnesmålen om sexism, trakasserier och brutala övergrepp inte kommer att förändra någonting.
I mina mest pessimistiska stunder ser jag framför mig hur allt kommer att återgå till det (o)normala när stormen har blåst över. Hur ser vi till att så inte blir fallet? I dagens SN kan ni läsa om hur politiker resonerar kring möjligheten att göra metoo till en valfråga och om ny lagstiftning kan vara en väg att gå.
Jag själv vågar inte riktigt ha en åsikt om hur effektiv lagstiftningsvägen kan vara. Men en sak är säker: det är bra att diskussionen om sexuella trakasserier fortsätter.