Extra mörkt och dystert blir det naturligtvis för alla dem som drabbats av cancersjukdom. Årligen får drygt 61 000 personer i Sverige detta vidriga besked varav ca 8 000 diagnosen bröstcancer. Personligen sitter 2 juli 2000 för alltid fastcementerat i själen. Jag hade hälsat på min syster i Stockholm och ringde på förmiddagen hem till pappa i Hälsingland för att kolla läget. Inget svar.
Mamma låg på sjukhus denna varma sommar och behandlades för bröstcancer. Till oss i familjen sade hon att allt var under kontroll. "Den har inte spridit sig."
När jag ringde mormor svarade en släkting och även om han till en början sa att allt var ok kände jag instinktivt att något var fel. En märklig känsla. Jag la på och sa detta till syrran, som tyckte jag skulle ringa tillbaks. Då orkade inte släkten längre: "Mikael, sätt dig ner. Karin är död. Några poliser och en präst är på väg, de skulle berätta för er."
Efteråt förklarade doktorn – när tystnadsplikten upphävts – att mamma förbjudit honom att säga något om hur allvarligt det var. Förmodligen trodde hon att det skulle bli bra ändå. Någon form av skyddsmekanism. Förträngning. Mänskligt hopp. Bara 44 år.
Den här sjukdomen är lite av vår tids pest. Alla känner någon drabbad och för närstående blir inget sig riktigt likt igen. Cirka 30 procent av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, därmed den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor.
MEN: Ett fint och osläckbart ljus i oktobermörkret är den årliga Rosa bandet-kampanjen. Och kvinnor som Anne Henriksson i Vagnhärad. Läs mer om hennes smyckestillverkning där intäkterna går till bröstcancerfonden i morgondagens nummer av SN.