Jag skulle kunna greppa spaden igen och gräva ned de där rhododendronbuskarna som jag köpte i maj.
Jag skulle kunna skruva av en kapsyl på flaskan.
Jag skulle kunna hålla min man i handen igen.
Men när gipset plockats bort kunde jag till min förvåning inte få min tumme att böja sig den minsta millimeter trots att jag försökte att psyka den genom envist stirrande.
Det är som en kollega sa till mig efter att ha brutit benet och efter några veckor plockat bort gipset.
– Det var som om benet inte tillhörde mig längre.
Samma sak med min tumme. Den lever sitt eget lilla liv och är helt bortkopplad från resten av mina lemmar. För de som inte följer min krönika slaviskt kan jag i en kort resumé berätta att jag föll så illa i maj att jag slet av ledbandet mellan pekfingret och tummen i vänsterhanden. Operation följde och en gipsad hand på det.
Till en början fick jag åtta träningsövningar från ortopeden på sjukhuset som jag skulle ta mig igenom ett par tre gånger per dag. Allt för att få tillbaka rörelseförmågan i tummen. Funderade då på att skaffa den lilla krabaten ett svettband så mycket som han fick träna.
Nu har jag avancerat till en blå lerklump. En kladdig sak som ska hjälpa mig att få tillbaka styrkan i tummen. Jag trycker, klämmer och förstår fortfarande inte varför tummen inte fungerar som den gjorde innan fallet i slänten.
Men jag vet, det gäller bara att kämpa på och att ta en dag i taget. Jag har samtidigt fått en större förståelse för de idrottsmän och kvinnor som jag intervjuat genom åren, som gått igenom hiskeliga rehabiliteringar under fler månader.
Lite längre fram i tidningen kan ni till exempel läsa om Ted Modén. En kille som jag till en början gjorde en artikel om till SN:s sportsida Dagsform. En kille som helt hade ändrat sitt liv och gått från att vara en soffpotatis till att bli ett hälsofreak. Något år efter kontaktade han mig på nytt, men då av en helt annan anledning. Han hade fått cancer. En svårartad sådan. Med artiklar följde jag hans resa genom två tuffa stamcellstransplantationer. Nu kan han för första gången börja se ljust på tillvaron. Han kan träna och jobba precis som vanligt, och tävla. Men inte att han någon gång skulle ge upp. Han har hela tiden haft ett mål i sikte – att få mer tid med sin familj.
Så kan han så kan min tumme – kämpa sig tillbaka alltså.