Efter sitt inlägg i Expressen med ovanligt rå ton mot bland andra Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius, där han ironiskt nog kritiserar just den råa tonen hos övriga ledamöter, har omdömena om Engdahl inte varit nådiga. Pinsamt och magstarkt är några beskrivningar, men Horace Engdahl kallas också den sista grisen och det största xxx sedan 1786 (däremellan fanns ett ord som helt enkelt inte lämpar sig i tryck). Helle Klein konstaterar med syrlig ironi att det är klart att det var bättre när män som Horace Engdahl styrde. I Sveriges Radio kallade Gunnar Bolin Engdahls kritik för chockerande hård och gymnasieministern tycker att hela bråket påminner om mellanstadiet.
För de utsatta kvinnorna är mötena säkerligen oförglömliga, men snarare värda en polisutredning än lön.
På twitter frågar sig någon om det inte är dags att välja in vuxna människor i akademien. Hur mogen Horace Engdahl är vet jag inget om men kanske är vi alla barn när det kommer till känslor och när vår egen status ifrågasätts. Jag sällar mig till skaran och medger att han inte är min idol heller. Nio år efter de första anklagelserna om Kulturprofilens sextrakasserier ville Horace Engdahl, som ständig sekreterare, ge Kulturprofilen livstidslön, bland annat med hänvisning till att han på sin klubb skapar "oförglömliga möten". För de utsatta kvinnorna är mötena säkerligen oförglömliga, men snarare värda en polisutredning än lön.
Och om Svenska Akademien känns lite dammig och gammeldags så verkar Horace Engdahls värderingar komma från en svunnen tid – för att uttrycka det milt. Läs vidare om Akademiens tysthet under Horace Engdahls ledning här: Kulturredaktör Lina Nydahl slår fast att vi lever i en tid där sexuella övergrepp inte längre sopas under mattan.