Mio tröstar oss i våra drömmar

Lajla:
Jag låg här i soffan och kramade en ung flicka. Det var så mysigt. Plötsligt såg jag att det var Mio. Jag blev helt chockad. Du är ju död, sa jag. Tänk inte på det, svarade hon.
När jag vaknade kände jag mig tröstad. Det var ingen sorglig dröm. Det var bara härligt.
Annars kommer sorgen och saknaden som i vågor. Korta stunder kan jag låta bli att tänka på Mio och allt som har hänt. Men plötsligt slås jag med full kraft av insikten att vår Mio är död.

Linn:
I dag är det så tyst när inte mamma och pappa är hemma. Förr fanns alltid Mio. Om vi inte pratade med varandra hörde jag henne röra sig i huset. I dag är det knäpp tyst.
Ett par gånger har jag glömt bort att Mio inte finns längre. När jag sedan kommer ihåg att hon är död, är det som om att få en hink vatten kastad över sig. Jag blir så ledsen.
Jag saknar henne. Jag vill ha min syster att bråka med.

Tommy
Jag har accepterat att Mio är död. Hon är borta för alltid. Men jag saknar henne så förbannat. Jag vill ha henne hos mig. Jag vill krama henne. Det är helt egoistiskt.
Ibland blir jag avundsjuk. Alla sörmlänningar som försvann i vågen är bekräftat döda, alla utom Mio. Jag vet att hon är död. Men jag vill ha ett definitivt besked. Jag tror att det skulle bli lättare att gå vidare då.

Lajla:
Saknaden gör mig kraftlös. Jag har ingen energi. Eftersom jag jobbar som terapeut har jag varit sjukskriven hela tiden. Jag kan inte ge mina patienter något tillbaka just nu.
Människor brukar säga att det är dags att hitta tillbaka till vardagen. Men det går ju inte. I vår vardag har det alltid funnits två flickor.
Vi måste skapa oss en ny vardag.
I dag går all energi åt till att få de dagliga sysslorna att fungera. Vi försöker också att bygga upp vår fysik med långa promenader. Det är speciellt viktigt för Linn. Hon drabbades av en resistent bakterie i Thailand. Hon har varit på 33 läkarbesök och genomgått tre kurer med antibiotika sedan vi kom hem.
Vi kommer att hitta fram till en ny vardag, så småningom.

Tommy:
Det är julafton och tidvattnet är kraftigt. Det får mig att tänka på tsunamis. Jag berättar om hur farlig en tsunami är och vad man ska göra. Om vattnet försvinner ut i havet, ska ni springa från stranden mot en hög punkt.
Sedan, två dagar senare, hör jag det där ljudet. Vi befinner oss inte på stranden, utan på hotellrummet. Vi har aldrig sett hur vattnet har dragit sig tillbaka. Jag förstår ingenting. Det låter som att massor av lastbilar kör rätt mot vårt hotell.
Jag kastar mig upp och tittar ut genom fönstret. Jag ser bara en vägg av vatten, kanske en halvmeter framför fönsterrutorna.
Jävlar, inte en sådan där. Det är allt jag hinner tänka.

Lajla:
Strömmen går. Jag och Tommy har varit och ätit frukost och sitter på våra hotellsängar. Linn är i badrummet och kammar håret. Mio ligger i sin säng och läser.
När ljuset slocknar går Linn ut från badrummet och ställer sig i hallen. Så börjar oljudet. Jag och Tommy ställer oss upp. Tillsammans med Linn står vi nu på en linje framför ytterdörren. Mio ligger kvar i sin säng. När vågen kommer slungas tre av oss mot ytterdörren och den bryts sönder.

Linn:
Jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för smärtan. Jag vill inte att det ska göra ont. Jag kastas omkring, jag är under vattnet, jag är över vattenytan. Jag blir nästan förbannad. Men dö nu då, tänker jag.
Till slut får jag tag i något som flyter. Jag driver iväg med strömmen. På en betongbalk till ett raserat hus sitter en man. Det är Tommy. Jag skriker och viftar.

Lajla:
Jag driver iväg längre bort än Linn och Tommy. Till slut lyckas jag ta mig upp på ett hustak. Jag står bara och skriker.
Det är inte sant, det är inte sant
Jag förstår inte. Det måste vara en mardröm. Jag måste vakna nu. Var är min familj?

Tommy:
Jag och Linn tar oss tillsammans upp på ett berg. På kvällen sitter vi i en bungalow när Linn ser en mörkhårig kvinna gå förbi. Där är mamma, skriker hon.
Glädjen är helt enorm. Tre av oss är i livet. Vi pratar om Mio och redan nu inser vi att hon aldrig kan ha överlevt. Hennes säng stod vid en vägg. Hon dog nog redan i hotellrummet.

Linn:
Jag har bara bikini och ett linne på mig. Det är fullt av människor på berget, både thailändare och turister. I närheten sitter en thailändsk kvinna och lagar mat. Hon räcker över en portion till mig. Men jag vill inte ha, jag är illamående av allt saltvatten jag har svalt.
En annan thailändare kommer fram med ett par byxor och en tröja.

Tommy:
Senare på kvällen lämnar jag och Linn berget. Linn är skadad i en tå och måste till sjukhus. Jag får följa med eftersom jag har diabetes, men Lajla blir kvar.
Efter sjukhusvistelsen börjar vi leta efter Lajla och Mio på andra sjukhus. Vi möts av mängder av skadade människor. Vi ser skyltar på alla möjliga språk: norska, finska, ryska och till och med ugandiska. Men vi ser inga svenska skyltar.
På ett sjukhus frågar de oss om vi är svenskar. De ber oss att åka till svenska ambassaden och hämta myndighetspersoner. Ni svenskar är så många, vi måste få hjälp. De ger oss till och med pengar till en taxi. Men när vi kommer till ambassaden finns det ingen där. Det är helt tomt.

Linn:
Efter någon dag börjar många turister att röra sig mot flygplatsen. Tommy och jag bestämmer oss för att göra samma sak.
Några thailändare i en bil frågar oss om vi vill ha skjuts. Vi ska försöka ta oss till flygplatsen, svarar vi. Utan att tveka säger de åt oss att hoppa in. Då är det ändå tio mil till flygplatsen.

Tommy:
På flygplatsen är det kaos. Mängder av människor, många är skadade och några gråter. Jag går fram till en reception och berättar att vi är från Sverige och att jag letar efter min fru och saknar en dotter.
Kvinnan i receptionen börjar gråta. Och sedan ger hon mig flera hundra kronor. Det är en månadslön i Thailand. Jag fattar inte. Hur gör hon med alla andra? Tusentals människor är drabbade. Det är obegripligt. Vilken omtanke.
Efter två dagar på flygplatsen hittar vi Lajla igen. Tillsammans åker vi hem till Sverige.

Lajla:
Det är februari och Tommy och jag åker tillbaka till Thailand. Jag vill se Khao Lak igen. Jag lämnade platsen
i flykt utan att egentligen förstå vad det var som hade hänt. Jag hoppas att besöket ska hjälpa mig att begripa.
Vi kommer till en plats i ruiner. Det är helt öde. Tomt. Vårt hotell är totalt utplånat. Inte ens grunden stod emot flodvågen. Jag förstår vilka krafter det var som vi drabbades av.
Vi träffar också flera thailändare som vi trodde var döda. Deras liv är slagna i spillror. Vi ger dem en del pengar. Det gör deras situation mindre akut. Men de räcker inte för att börja om på nytt.

Tommy:
Jag ser våra thailändska vänner. Vi hjälper dem för dagen. Men sedan? Visst, hjälporganisationerna är på plats. Men de är mer engagerade
i storskaliga projekt, som vatten- och elförsörjning.
När vi kommer hem föreslår en vän att vi ska starta Mios minnesfond, för att samla in pengar till lokalbefolkningen i Khao Lak.
Först slår jag bort tanken. Jag känner att jag inte orkar. Det ska bildas en styrelse och en massa administration ska ordnas. Men så många är villiga att hjälpa till, så till slut bestämmer vi oss: vi startar en fond.
I april åker vi till Thailand igen. Vi bekostar resan själva. Den här gången är syftet att dela ut en del av de pengar som kommit in till Mios minnesfond.

Lajla:
Glädjen är enorm. En kvinna förlorade hela sitt levebröd i katastrofen. Hon ordnade utflykter åt turister och hyrde ut motorcyklar. Allt spolades bort. Nu går vi tillsammans och köper två nya motorcyklar åt henne. Hon blir så glad.
En annan kvinna ägde ett tvätteri, men alla maskiner försvann med vattenmassorna. Tillsammans går vi och handlar en torktumlare och en tvättmaskin.
Det känns bra att ge thailändarna något tillbaka. Vi är tacksamma för all den hjälp de gav oss efter katastrofen. Det känns bra att återgälda dem i Mios namn.

Tommy:
Det är häpnadsväckande hur givmilda människor i Sverige är. Det har kommit in massor av bidrag till Mios minnesfond, totalt handlar det om 61 712 kronor. Pengarna har vi valt att fördela på fyra familjer. Det mest rörande bidraget har kommit in från ett dagis i Småland, där hade barnen startat en insamling.
Vi har mötts av mycket förståelse. På ett sätt är vi privilegierade. Vi förlorade vår dotter i en tsunami. Alla känner till det och alla är omtänksamma. Det finns massor av människor som har förlorat ett barn, i till exempel bilolyckor. De känner samma saknad, samma sorg, men får inte samma uppmärksamhet. Det kan ge mig ångest.
Lajla berättade för mig om sin dröm. Natten därpå drömde jag något liknande. Jag gick ute på kajen. Jag kramade en ung tjej. Vi buffade lite kamratligt på varandra. Plötsligt såg jag att det var Mio. Det var en chock. Men du är ju död, sa jag. Tänk inte på det, sa hon.

Lajla:
Hon tröstar oss i våra drömmar.