Missa inte pojkarnai patriarkala miljöer

Mäns våld mot kvinnor är ett av de främsta hindren i arbetet för ett demokratiskt och jämställt samhälle. I länsstyrelsens rapport Frigörelse på egna villkor fokuseras på ett utslag av detta, nämligen unga kvinnor som riskerar att utsättas för så kallat hedersrelaterat våld.
Ordet hedersrelaterat har fel klang. Vi borde benämna problemet patriarkaliskt relaterat våld. När det handlar om att förödmjuka, hota och skada unga kvinnor och flickor kan inte ordet heder användas som förstavelse, som om det vore en förmildrande omständighet.
Det handlar om rigida familjestrukturer där mannen förväntas att effektivt kontrollera flickors och unga kvinnors sexualitet. Unga kvinnor fråntas sin rätt till att leva på egna villkor. Mannen i familjen äger makten. Kvinnan underordnar sig och barn ställs på botten av maktskalan. Allra längst ned hamnar döttrarna. Mannens förmåga till total kontroll sägs återspeglas i hans anseende hos sina gelikar.
Närmare 200 flickor och unga kvinnor i Sörmland anses vara i riskzonen, att döma av de enkätsvar som redovisas i rapporten. Men siffrorna är ytterst osäkra.
Ändå går länsstyrelsen så långt att den slår fast att problemet är omfattande och att ett stort antal flickor som lever i patriarkala miljöer har behov av skyddat boende eller andra insatser. Mycket talar för att det är så. Rapporten understryker behovet av skyddat boende, av skarpare och tidigare reaktion från myndigheternas sida för att skydda de unga kvinnorna, av förståelse och insikt. Frivilligorganisationerna och kvinnonätverken markeras som särskilt viktiga för såväl kontaktskapande som tidiga insatser. Det är bra att länsstyrelsen bejakar vikten av att dessa ges resurser för att kunna hjälpa.

Problembilden behöver dock breddas. Fokus sätts lätt enbart på unga flickor i patriarkala miljöer. Pojkarna glöms bort. Rapporten berör detta flyktigt och påtalar behovet av att upprätta dialoger, gruppsamtal med män och pojkar i dessa familjer. Samhälleliga insatser, mer än bara samtal, måste inte minst riktas till de tänkta traditionsbärarna pojkar som förväntas ta över efter pappa, morfar och farfar. I detta krävs också ett samfällt engagemang, från frivilligorganisationer till myndigheter. Hjälper vi de unga pojkarna att komma bort från traditionens tyngande tvångströja förebygger vi framtida tragik.