Även vi som inte gillar sport brukar hitta intressanta rubriker i OS-rapporteringen. Men i år finns inte många ögonbrynshöjande politiska aspekter. Förutom en grej: årets olympiad ska bli världshistoriens mest jämställda.
Och visst har det lyckats. För första gången någonsin skickar alla deltagarländer kvinnor till OS. Den kanske manligaste av sporter har fått sig ett rejält östrogentillskott genom att boxningsrinken har öppnats för båda könen. Mycket har hänt sedan Stockholm-OS för 100 år sedan. Då var kvinnor portade från samtliga grenar förutom simsport och tennis.
Årets spel är en seger för jämställdheten, har Internationella olympiska kommitténs (IOK) boss Jaques Rogge proklamerat. Men män får inte tävla i rytmisk gymnastik och konstsim. Det är ingen könsdiskriminering som får FN:s jämställdhetsdelegation att rycka ut. Men det säger det något om synen på jämställdhet i världens största idrottscirkus. Att kvinnor tar sig in på männens kraftfält är bra. Men att män ska börja med så kallade kvinnosporter är ointressant – fjolligt?
I en programpunkt finns dock ett modernare genustänk. De lilaklädda blomsterpojkarna har mötts av stående ovationer vid prisutdelningarna. Annat var det vid Peking-OS 2008, då medaljutdelarna var enkom kvinnor som ska ha fått jobben på grund av sitt utseende. Brudarna fanns där för att smycka ceremonierna och konsumeras med blicken.
Jämställdhet ska inte handla om att kvinnor ska bli som män för att den manliga normen skulle vara bättre. Risken med att dela upp manligt och kvinnligt är att människor pressas in i roller som förbjuder och påtvingar beteenden och känsloyttringar. En tillsynes trivial sak som blomsterpojkar naggar stereotypen att kvinnor ska vara vackra och män svettiga.
Vid OS i Rio om fyra år hoppas vi på manligt konstsim. Sveriges lag har vunnit VM två gånger. Och vem säger nej till OS-medaljer?