Han vill få alla med sig, men ingen förstår honom och hans budskap.
Ja , missförstå mig rätt. Han, hunden alltså, har absolut inga baktankar med vad han gör, som nog definitivt en del politiker har, utan vill alltså få i gång en konversation.
När Sam ser en hund så vill han först och främst bara leka. På direkten, utan introduktion, bara rakt på. Med böjd front, ändan rakt upp i vädret, är posen fattad. Och det är här allt spricker för det mesta.
De flesta hundar han möter brukar ge ett hårt skall och backa tillbaka. Några stycken, för det mesta de riktigt stora, ser ut som om de undrar ”vad sjutton vill den där lilla knähunden nu. Att han bara vågar”. Andra gör ett försök och konfronterar honom nos mot nos, men går sedan antingen till attack eller försöker följa med i hans lek. Det brukar, vilken väg de än väljer, sluta i ”tandagnissla” som min gamla mormor brukade säga. Inte så att det blir blodvite, men Sam brukar inte få någon att leka med. Däremot har han fått ta emot en del hugg.
Och det är kanske här Sam skiljer sig mest från politikerna i varje fall. Han vill aldrig ge igen. Enda gången han försvarat sig var när en bullterrier hoppade på honom bakifrån efter att de hade lekt en stund. Ett fult bakhåll alltså.
Men varför vill ingen leka med Sam? Jag undrar om det inte beror på att han är truppnosig och den lilla svans som han har, inte syns. Han snörvlar mer som en gris och ögonkontakten är direkt. För en hund är det ganska konfronterande att ha någon som stirrar på dem så där, men det förstår inte Sam. Hans genomborrande blick tror han ska få alla att falla till föga lika enkelt som matte när han ber om en bit pizza.
Enda gången hela det här invitpaketet fungerar är med kusinen Dexter, en kolsvart mops på två år. De behöver bara se varandra och så har två blivit ett i en ihopsnörd pälshög. Det snörvlas och grymtas (Dexter är mer en grymtare) och det är ”bromansen” (engelska: brother+romance) med stort B. När de inte sniffar av varandra, leker de med sina leksaker, jagar varandra så att mattorna flyger och dricker ur varandras vattenskålar. Jag kan inte annat än att koppla just de här mötena med Trumps date med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un. Två stöddiga figurer, lite runda om magarna, som delar matbord respektive leksaker med varandra.
Egentligen skulle den här krönikan handla om Sam, och jag skulle aldrig beskylla ett djur för att likna en människa (de har för mycket integritet för det), men det finns likheter med Sams sätt att se på tillvaron och det som händer i riksdagen just nu. Det är ju ingen som vill leka med någon annan där heller.