Missriktat hemlighetsmakeri

Så släpptes då listorna över de svenska medborgare som är saknade eller har bekräftats som omkomna efter tsunamikatastrofen den 26 december. Det kom först sedan Regeringsrätten avfärdat regeringens argument. Statsminister Göran Persson bestämde sig i tidigt skede att allmänheten skulle hållas utanför. Argumentet var att saknade människors hem skulle plundras av tjuvligor om namnen blev offentliga. Vaktbolag erbjöd sig då att vakta dessa hem gratis, men hemligstämpeln fick sitta kvar. Persson hade ju bestämt vad som skulle gälla, bevekelsegrunderna spelade därför mindre roll. Vanliga människor och medierna ansågs inte myndiga nog att hantera ansvaret.

Dessutom skickade statsministern en skarp uppmaning till Rikspolisstyrelsen, som tog över arbetet med listorna, att ett eventuellt offentliggörande gjordes på eget bevåg. Det finns skäl att fundera på vad som verkligen hindrade ett offentliggörande i ett skede där behovet av en snabb, effektiv hantering var uppenbart och alla tillgängliga resurser borde ha varit välkomna. Kanske var det själva listorna som var problemet? Det som kabinettsekreterare Hans Dahlgren benämnde UD:s kvalitetssäkrade listor, kallades i Dagens Nyheter för jävla oreda av centralt placerade poliskällor.

I Norge och Finland offentliggjordes listorna tämligen snabbt och allmänheten var till värdefull hjälp med att avföra återfunna människor från listan eller peka på uppenbara felaktigheter. I Sverige tog det 44 dagar att inse detta.