Misstänkta för låtsad misshandel
Två tonårspojkar låtsades misshandla en tredje och ringde polisen, som fick göra en utryckning helt i onödan.
Det var i augusti förra året som polisen fick ett telefonsamtal om en pågående misshandel i Stigtomta.
En patrull ryckte ut och fick se två killar slå en tredje, som låg på marken. När poliserna närmade sig, reste sig offret och sprang sin väg tillsammans med de andra två.
Efter att ha spårat med hund fick polisen fatt i de misstänkta. Alla tre, som är i 1516-årsåldern, förhördes. Två av dem erkände att de ljugit för polisen. Den tredje förnekar brott.
Det är inte alltid polisen får fatt i dem som larmar falskt men det händer.
Det är bra att åklagaren visar var skåpet ska stå. Falska larm är ett ofog och ett elände, som tar mycket av samhällets resurser i anspråk, säger Tomas Löfberg, vakthavande befäl hos Sörmlandspolisen.
Och ett larm om pågående misshandel har hög prioritet hos polisen som har ont om patrullbilar. Ibland finns det ingen som kan rycka ut, även om det rör sig om ett akut ärende.
Får vi då en massa falsklarm, kan det leda till att vi slösar våra knappa resurser på dem istället för att förhindra att andra, allvarliga brott begås, säger Tomas Löfberg.
Flera gånger i veckan nås polisen av falska larm. Allra vanligast är att larm hos företag, butiker, banker och postkontor har utlösts på grund av tekniska fel. Ofta måste polisen åka dit för att kontrollera vad som hänt, helt i onödan.
Näst vanligast är att förvirrade, dementa eller psykiskt sjuka människor ringer. De kan till exempel påstå att grannarna sprutar in gas genom brevlådan eller att de just anfallits av en mördare.
Vi har ett knippe sådana som regelbundet ringer oss. Men här måste vi göra en sannolikhetsbedömning, och skickar inte alltid ut en patrull.
Däremot kan vi få ägna mycket tid med dem i telefon, eftersom vi är skyldiga att besvara alla samtal. Det har hänt att vi har fått upp till 50 samtal på en natt, av en och samma person, berättar Tomas Löfberg.
De här personerna är dock sällan tillräckligt medvetna om sitt handlande, för att kunna dömas för falskt larm. De tror sig vara utsatta för något, och ber om hjälp något som polisen oftast har förståelse för.
Istället är det den minsta gruppen av falsklarmare som irriterar mest. De som ringer för sitt höga nöjes skull, fullt medvetna om vad de gör.
Oftast är det ungdomar som gör detta, som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande eller skiter i det. Och eftersom de ofta inte är kända av oss sedan tidigare, måste vi ju utgå ifrån att de talar sanning och rycka ut, säger Tomas Löfberg.
Han räknar med att falsklarmen kostar Sörmlandspolisen och därmed också skattebetalarna flera hundra tusen kronor om året.
Carina Fredrixon
Så jobbar vi med nyheter