Mitt i passionens svallvågor

Med Mozarts lilla A-dursonat K305 var det elegant rokoko-underhållning i två satser, musik som Mozart skrev i Mannheim eller Paris när han visade vad han kunde i konkurrens med andra.
Lite av uppvärmning kändes det om denna musik, men det hettade till bland de sex variationerna när det gick över i moll och blev strävare och kortare i andningen. Och pianot verkade viktigast och fick en egen variation med snabba sextondelar.
I mitten av 1870-talet och Fauré hade de speltekniska möjligheterna ökat liksom kraven på att krama ut volym och känslouttryck ur instrumenten. Snabba tonupprepningar och böljegångar upp och ner av brutna ackord ger en helt annan rastlöshet liksom de mycket djärvare harmoniföljderna med mycket kromatik.
I går kändes det ibland som om också Faurés första fiolsonat var en sonat för piano med fiol. Men det var samtidigt underbart att sitta så här mitt i passionens starka svallvågor, och den entusiastiske Bengt Forsberg gav verkligen allt, och även Nils-Erik Sparfs fiol var het.
Mest spännande av allt var det att få höra något så ovanligt som engelsmannen John Irelands andra sonat. Det är i år femtio år sedan han dog, och heder åt musikerna i går för att de lyfte fram honom och denna sonat. Den uruppfördes av två musiker i uniform under ”The Great War” och är en protest mot skyttegravar och meningslös död utan att för den skull vara programmatisk. För sin tid måste musiken varit oerhört djärv i uttryck och harmonisering.
Det hördes att Sparf och Forsberg verkligen gick in för denna allvarliga musik och dess patos men de fick också fram de skimrande ställena med impressionistiska klanger och så all längtan i det folkviseinspirerade i långsamma satsen. Likaså hur det glättiga och groteska kämpade med varandra i finalen.