Mjukare än vanligt med Sjöströmska

Det fanns något mycket vinnande över Sjöströmska kvartetten på teatern i lördags. Vi fick höra stor musik från tre epoker: wienklassicismen med Haydn, romantiken med Schubert och den tidiga modernismens tolvtonsmusik och Anton Webern.

Övrigt2013-11-18 05:00

Både spelet och den muntliga presentationen var av mycket hög klass. Och kvartetten lät inte som andra utan mjukare i attacken, klangligt avrundad utan att förstafiolen stack ut i onödan. Borde vara idealiska för Debussy och Ravel.
Ändå fanns det något anspråkslöst över denna kvartett, som bildades i Göteborg för sex år sedan. På hemsidan och i programmet står det att gruppen fortfarande använder sig som lärare av bland andra Vertavokvartetten och Quatour Debussy. Säkert behöver de hjälp med instuderingar och med tekniska detaljer, men jag hoppas de kan behålla sin egen stil.
Hela programmet på lördagen var just nyinstuderat eller finns i vart fall inte med på gruppens repertoarlista.
Att inleda med Haydn ger direkt bonuspoäng i min bok, men dubbelbonus blir det för att de valt opus 54:2 i C-dur. Varför då, när de sista kvartetterna är de bästa? Jo, här prövar Haydn en annan storform med sistasatsen som ett adagio med snabb mellandel. Primarien får ofta spela i höga lägen men också fritt, nästan improviserande, och i finalen rör sig cellon över nästan fyra oktaver. Varje sats är minnesvärd! Och blev så även i lördags, även om samspelet hade små glapp ibland och jag ibland hade velat ha lite mer kraftförlösning.
Kontrasten blev sedan mycket stor till Anton Webern och hans ”Fem satser” från 1909. De tar tio minuter och ryms på tio partitursidor men rymmer ett helt mikrokosmos av myllrande liv och även alla tänkbara känslolägen. Sjöströmska har gjort ett fantastiskt arbete med att göra musik av en notbild som spretar hur som helst, kan det verka som, och är överfylld av anvisningar om plötsligt fortissimo och sedan nästan ohörbart. Häftigt fort eller mycket långsamt omväxlar, likaså sordinerad klang med pizzikaton och den isande klangen från spel nära stallet. Ytterst ömsint står det ofta, och man undrar om inte Webern innerst var en romantiker. Den sidan dominerade i lördags, inte sambandet med expressionismens samtida konstverk, vilket annars är vanligt.
Kvällens största behållning gav ändå Schuberts kvartett ”Döden och flickan”, som började med dödsångest och starkt resonerande d-mollackord men sedan vann på att inte pressas på sitt budskap utan fick växa fram musikantiskt och ja, mjukt.
Nedtonad och ändå effektiv var även Piazzollas tango ”Oblivión” som extranummer.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om