Monika Fagerholm på språklig upptäcktsfärd
Hon skriver och skriver om. Sen skriver hon om igen. Augustbelönade Monika Fagerholm är inte den sortens författare som planerar sina romaner på små papperslappar. För henne handlar det om att utforska en berättelse genom att skriva sig in i den. Ett omständligt arbete.
Det var så svårt att hitta rätt språk och rätt form för berättelsen. Och så föll projektet i bitar hela tiden, säger Monika Fagerholm.
Hon tar en klunk kaffe och skrattar. Om några timmar ska hon berätta om sitt författarskap på Pelles Lusthus i Nyköping och kanske kommer det att handla om just den där frustrationen.
Så här i efterhand går det bra att skratta åt eländet. Men det var så lagom kul när hon skrivit på romanen i fem år och insåg att den var alldeles för lång (1500 sidor) och att den bara gick sönder för henne.
Fem år som var alldeles bortkastade. Fem jävla år. Jag ville gå och slänga mig i sjön.
Men just när det såg som mörkast ut kom räddningen.
Precis som i Bibeln, säger Monika Fagerholm och skrattar igen.
Kollegan Tua Forsström tog sig an Monika och läste hennes manus. Hon insåg själv att det mådde bäst av att delas upp i två böcker och hösten 2004 kunde Den amerikanska flickan äntligen ges ut i Monikas hemland Finland. Här i Sverige kom den några månader senare och blev en stor succé.
Ändå blev hela Boksverige förvånat när Monikas roman kammade hem Augustpriset i vintras. Alla trodde ju att Klas Östergren skulle få det.
Klas var faktiskt min favorit också. Men jag har tröttnat på att svara på frågan om det inte var överraskande för mig att få priset. Jag är väldigt nöjd med min bok. Och eftersom det var en så lång och slitsam process att skriva den är jag glad att den väckt sådant gensvar.
Priser är annars ingenting som spelar så stor roll i Monika Fagerholms liv. Priser och skrivande har väldigt lite med varandra att göra, konstaterar hon.
Jag undviker överhuvudtaget att tänka så mycket på hurdan jag är som författare. Att spegla sig själv och sedan analysera den spegelbilden hindrar en effektivt från att tänka.
Monika Fagerholm ser skrivandet som en upptäcktsfärd. Medan hon skriver och skriver om utkristalliserar sig en berättelse. Hon utvärderar aldrig något medan hon skriver på det. Under ständiga omskrivningar sker den värderingen automatiskt, förklarar hon. Det som är bra blir kvar.
Resultatet blir dock rätt tjocka romaner. Den amerikanska kvinnan är 490 sidor.
Det har aldrig varit ett självändamål för mig att skriva långt. Jag räknade själv sidorna och förfasades. Jag skulle gärna skriva en roman på 300 sidor, men när jag väl är klar kan jag inte bara stryka ner det jag har skrivit. För mig är en roman inte bara ord och kapitel utan en erfarenhet. Skulle jag stryka skulle det bli en helt annan berättelse.
Nu håller Monika Fagerholm på att avsluta fortsättningen på Den amerikanska flickan. Berättelsen har tagit ett rejält skutt framåt i tiden, och bokens barn har vuxit upp.
Genom att följa samma personer under många år vill hon utforska i vilken mån människor egentligen väljer sitt eget liv.
Parallellt har hon också börjat skriva på en helt ny berättelse. (Ett tecken på att jag är klar med den andra) Men vad det blir av den har hon ingen aning om ännu. Inte heller när den kan tänkas bli klar.
Jag kan inte planera mitt skrivande på det sättet. Det skulle vara väldigt praktiskt, men jag fungerar inte så. Jag kan inte se mitt skrivande som en karriär. Då kan jag inte skriva alls.
Så jobbar vi med nyheter