Mord gör livet tydligt
Döden som kreativitetens katalysator. Författaren Håkan Nesser kan inte förklara varför, men konstaterar att så förhåller det sig med hans författarskap. Än så länge.
Hans sätt att ge en genomskinlig gestalt ett inre liv, hans beskrivning av hur en sedan länge instängd människa upptäcker världen på nytt, den är andlös och bra. Romanen inleds med meningen Det var den första och sista dagen. Det är en god och biblisk början på en roman och fullkomligt sanningsenlig i detta fall.
Håkan Nesser är från Kumla, men han bedyrar att det inte betyder något särskilt för hans författarskap. Det är naturligtvis fel. Kumla ligger som en välvirkad spetsantimakass över flera av hans böcker, och Kumla kravlar också som en trist gråsugga sida upp och sida ner. Så är fallet bland annat i hans senaste roman, och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla.
Boken är en nostalgisk resa i sextiotalets oskyldiga tid. Så oskyldig att en led finne vid namn Kekkonen måste få sitt huvud avhugget. Det får inte vara för soligt och glatt i Håkan Nessers böcker. Risken finns där. Håkan Nesser formulerar sig kvickt och roande, väcker lust att fnissa och skratta. Men tjoff, pang, så är den onda, bråda döden där.
Håkan Nesser konstaterar att ett mord skapar ett dramaturgiskt tryck. Ett mord är definitivt, döden är definitiv och gör livet än tydligare. Ett mord skapar också ringar på vattnet, får efterverkningar som ger stoff. Precis så där uttrycker sig inte Nesser, men jag tror att det är något sådant han menar. I vilket fall som helst skruvar han på sig när jag undrar varför det är nödvändigt för hans skapande att hugga huvudet av folk och slå ihjäl en och annan i bok efter bok.
Det är en katalysator, helt klart. Visst, mordfallen är navet som mina historier kretsar kring. Men varför det är så, det vet jag inte.Jag tänker inte så, jag funderar inte på orsak och verkan. Jag har en historia och den vill jag berätta, säger Håkan och ser ut som om han vill fundera på något annat.
Kumla, ja. När Håkan Nesser var liten upp fanns inte fängelset. Det byggdes först på 60-talet. Ändå ger det återklang i flera av böckerna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att en Kumlaförfattare ägnar hela sitt författarskap åt brott, skuld, straff och försoning. Fängelsets persongalleri, plitar och fångar, vandrar runt i Nessers universum och säger ett tröstlöst hej till läsekretsen.
Visserligen utspelar sig merparten av hans böcker i ett fiktivt, oidentifierat Nordeuropa. Det spelar ingen roll. Det är Kumla likväl. Uppväxtskildringen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är däremot mer tydlig. Här är det svensk sommar så det stänker om det, både blod, svett och kärlek.
Denna bok ska troligen bli film, förhoppningsvis redan nästa sommar. Håkan Nesser har skrivit en första version av filmmanuset tillsammans med regissören Martin Asphaug. Filmen ska spelas in i Kumlatrakten. Håkan Nesser är bestämd på den punkten. Det rysliga mordet på bokens handbollsstjärna Berra Albertsson går inte heller att undkomma, inte heller bokens osedvanligt lyckliga slut.
Till hösten kommer däremot en ny roman av Håkan Nesser. En liten brevroman med titeln Kära Agnes. Hur den inleds? Jodå, med en begravning. Annars är boken ett försök av Nesser att lämna kriminalromanen och skriva i en annan form. Som författaren själv noterar, så är brevromanen en ganska eftersatt genre.
Boken handlar om två medelålders kvinnor som återupptar kontakten efter många års tystnad. Även detta, att återknyta till det förflutna och att se på redan passerade händelser med nya ögon, är en Håkan Nesser-specialare. Ja, kännetecknande för många kriminalförfattare överhuvudtaget. För hur ska gåtor kunna lösas om de inte granskas återigen, och återigen? Nya mönster kan bli synliga och där kan svaret finnas.
Så jobbar vi med nyheter