Morris värld lika dekorativ som tapetmönster
Det finns många 1900-talsromaner som speglar sin samtid genom att prata om framtiden. Som brukar det typiska för perioden och drar upp det, till en varningstext, en pamflett, oftast en motbild. Hur rätt fick de författarna med sina dystra profetior? Det är temat för artiklarna i SN:s bokserie och här är del fem.
När William Morris Nytt från en ny värld kom ut på svenska första gången använde kritikerna allra helst ordet förtjusande när de beskrev Morris vision av ett framtida samhälle. Och visst är det London på 2000-talet han beskriver i romanen förtjusande, det är något av en trädgårdssocialistisk utopi där Themsen flyter ren och klar förbi laxfällorna och blott några timmar av dagen behöver avsättas för fortlevnadens id, i övrigt är människan ädelt sysselsatt med konst, dikt och hantverk, allt efter läggning. Det är sol och idyll över hans sidor, trots att min upplaga har ett stolpigt efterord (70-tal) som försöker rangera in Morris i de handfasta klasskämparnas led, egentligen marxist, kanske nästan leninist.
En intellektuell somnar en kväll i sin kyffiga lägenhet efter att ha diskuterat framtidens socialism med likasinnade, grälat och argumenterat. Han vaknar i en ny tid av fågelsång och milda vindar. Förvånas över den leende natur han vandrar ut i, gläds över bryggan strax intill och Themsens ogrumlade vatten. Människor är välklädda och opåkallat vänliga, i medelåldern är de vackra som ungdomar och snara till skratt och samtal. Byggnadskonsten är högst värderad av konster, gamla fula hus rivs och ersätts med nya, vackra. Men renlärigheten inte djupare än att man behållit både parlamentet och Westminster Abbey.
En poetisk dröm som hade föga med klasskampens realiteter att skaffa, så hette det länge från den radikala kritiken, men den som måste välja mellan Morris utopi och realsocialismen finner valet enkelt. Det London han beskriver från sin utgångspunkt, 1890-talets smutsiga och smaklösa stenkolstid, ligger helt nära den tid vi själva lever i, någon gång i början av 2000-talet. Vi kan alltså jämföra, men det är egentligen inte så intressant.
Den socialism Morris beskriver har ingenting med Sovjetstaten att skaffa. Den är ren, vacker och tämligen bekymmersfri. Kärnfamiljen består, men en mild kollektivism förekommer. Staten, politiken och marknaden avskaffade, kvinnan är mannens jämlike, det perversa skolsystemet borta, men bildningen är djup och omfattande.
Är dina anlag diktarens så diktar du hela förmiddagen, är du hellre målare, skulptör, snickare eller brodös så gör då vad dina händer kräver. Arbetet för uppehället är några timmars obligatorium, inte mer, marknaden är ett utbyte, inte en tyranni. Tvång är obegripligt, fattigdomen är borta, därmed den osmakliga rikedomen och 1800-talets skriande ojämlikhet.
En polemisk skrift förstås, mot engelsk kolonialism och arbetarnas förslavande. 1890-talet hade många argument för vänsterkritik. Men framför allt en skönhetsutopi, varenda kvinna man möter i romanen är vacker, intagande eller skön. Städerna är parkdrömmar och husen rena under av utsmyckad skönhet. Det kan bli för mycket ibland, som i Carl Larssons tavlor där även potatisupptagning framställs som en dekorativ akt med skarpa konturer. Men som vänlig utopi är Nytt från en ny värld ganska unik. Den framtid som därefter diktades kom att präglas av undergång och atombombshot. Morris är lika dekorativ i sin roman som i sina tapetmönster och optimist
några årtionden innan första världskriget. Därefter kom den nya tiden med helt andra berättelser.
Så jobbar vi med nyheter