Oj, så annorlunda konserten blev i lördags. Musikerna har mötts bara för detta projekt och övat och prövat sig fram under en kort tid med ett litet antal repetitioner. Mycket var spontant även under framförandet och det blev mer som en master-class med improviserat mellanprat och även improvisationer i spelet.
En svaghet må ha varit att framförandet och det tekniska ibland blev bättre än musiken i sig. Men kvällen växte, och som lyssnare var det härligt att smittas av glädjen från scenen.
Fast egentligen är det ”konstigt” att musiker utsätter sig för sådant här, om ni förstår vad jag preliminärt menar.
För en klassisk gitarr ska klinga varmt och runt och behärskat utan en enda skorrning, ungefär som vi lärde oss på tv:s svartvita tid av den alltid lika behärskade Andrés Segovia, som väl aldrig log ens.
Och en blockflöjt brukar sväva i höjden i en gripande Bach-kantat eller drilla omkring i en Vivaldi-konsert. Fast Dan Laurin brukar showa en del när han spelar, och den urgamle Jacob van Eyck har en hel lustgård av melodier att tolka och improvisera över.
Och västafrikanska djembetrummor brukar dåna på med full kraft och inte tas ner i volym för att rymmas inomhus och ihop med andra tonsvagare. Och inte heller brukar sådan folkinstrument möta de överklassens.
Men nu var vi i ett fähus, omgjort till konferenslokal och vid ett slott. Så platsen var perfekt. Och blandningen av musik större än någonsin jag varit med om, tror jag i alla fall.
Men det fungerade fint med Anna Petrinis folkligt vilda klang och intonation för Bartóks sju Rumänska danser ihop med Jacob Kellermans rent kompande och ibland rivigt drivande gitarr.
Häftig kontrast sedan när Robin Cochrane visade hur två lite olika stämda djembetrummor kan låta med djup resonans, hårda kantslag och virvlande träffar från fingerspetsarna och långt ifrån vanligt dunka med jämna fjärdedelar. För han har varit i Västafrika och lärt sig i länder som Somalia och Mali.
Här och många andra gånger under denna konsert lyste det av förundran ur de andra medmusikernas ögon. Va, kan det låta så? Och går det att spela så fort och svårt och märkligt?
Ja, bland det märkligaste var Anna Petrini och hennes kontrabasblockflöjt. Men googla på Petzold och ni kan hitta stycket Seascape som hon spelade, eller blåste och sög och sjöng och gurglade. Ingen tvekan för mig om att det handlar om en undervattensvärld, förstärkt lite genom högtalare och efterklang.
I det sefardiska möttes Spanien och Nordafrika och det medeltida, folkliga och dagens etnointresse, ja även en del av jazz.
Japan bidrog med en meditativ värld, medan Manuel de Falla lät musikerna ösa på i en flamenco. Amerikanska standards visade sig vara av östeuropeiska judar.
Indien fick avsluta med en förtrollad morgon av Ravi Shankar där klassisk raga på sitar och tolkades på otroligt virtuos blockflöjt, gitarr ibland med bottleneck och en talande tvådelad lertrumma med kontaktmikrofon. Dock mer roligt än äkta Indien.