Jämställdhetsministern har helt rätt – det behövs fler manliga förskollärare i Sverige. Att hela 96 procent av kåren är kvinnor gör att barnen nästan helt saknar manliga förebilder på förskolan; med fler män skulle orättvisor mellan könen kunna diskuteras och synliggöras. Men det finns någonting som ingen nämner efter Maria Arnholms (FP) utspel i går. Vilka är det vi läser om när förskolepersonal anklagas och döms för sexuella övergrepp på barn? Vi har anledning att lita på att män är extremt överrepresenterade bland sexförbrytarna i barnomsorgen, så länge medierna inte valt att systematiskt mörka kvinnliga sexförbrytare.
Att jag över huvud taget skriver det i en ledare riskerar att kasta en ännu mörkare skugga över de män som gör ett fantastiskt jobb och är goda förebilder för barnen. Men vi vet att manliga pedofiler tyvärr dras till yrken och aktiviteter där det finns barn. Förskolan, Scouterna och katolska kyrkans barnverksamhet är välkända exempel. Samtidigt är det olyckligt om föräldrar räds lämna sina barn till en manlig ledare eller lärare, det dömer ut och straffar de goda förebilderna.
Fler män i förskolan är icke desto mindre önskvärt. Så hur värna barnets bästa? Ingen människa ska på förhand stämplas som förbrytare, vilket skulle kunna bli fallet om exempelvis psykologiska tester skulle införas i anställningsförfarandet som komplement till utdrag ur brottsregistret. Men i branscher dit pedofiler bevisligen dras måste barnperspektivet vara viktigare än risken för integritetskränkningar av vuxna.
Eventuella tester skulle naturligtvis gälla både män och kvinnor. I jämställdhetens namn, och för att ge upprättelse åt alla män som gör ett bra jobb och är viktiga förebilder i våra förskolor.