Möte med fattigdomen
Den jordlöse bonden och elvabarnspappan Okello i Uganda är fattig. Precis som arbetslöse Niklas i Sverige och handikappade mamman Julia i England. Alla tre porträtteras i Sörmlands Museums nya utställning Jag, fattig?
I Uganda är nästan alla människor fattiga. De har svårt att hitta mat för dagen, men ingår ändå i en social gemenskap. Är man fattig i Sverige får man oftast äta sig mätt men blir utstött ur samhället, säger fotografen Tora Mårtens.
För några år sedan reste hon runt i Sverige, England och Uganda och fotograferade fattiga människor till SIDA:s utställning Fattig, jag?. Tretton livsöden har hon fångat i bild. Det är tretton människor som ser sig själva som fattiga, och som också berättar om sina liv i bandade intervjuer på utställningen.
På Sörmlands Museum kan man bland annat höra 20-åriga Sanuy i Uganda berätta om hur hon blev våldtagen som 16-åring och smittades med HIV. Hennes mamma är död och hon bor tillsammans med systern och tio andra personer i mormors två rum.
Men Sanuy ser sig ändå inte som riktigt fattig. Med stolthet deklararar hon att hon hör till dem som faktiskt kan äta sig mätt, minst en gång om dagen. Det är det inte alla som kan i Uganda. Dessutom söker hon tröst i sin kristna tro.
Många av de här människorna är otroligt starka och vi var noga med att inte framställa dem som offer i fotografierna. Därför har jag valt att ta porträttbilder där de vänder sig direkt mot betraktaren. Det ska bli ett möte, säger Tora Mårtens.
Utställningen om världens fattigdom gjordes till den stora fattigdomskonferensen i Stockholm år 2000.
Det finns ett FN-mål om att halvera världsfattigdomen till 2015. Alla världens länder har skrivit på avtalet, men väldigt lite görs för att verkligen förändra något, berättar Tora Mårtens.
Dokumentationen gjorde hon tillsammans med sin mamma Ylva Mårtens och Sofia Klemming, båda radiojournalister. Och hon känner fortfarande starkt för de tretton människor vars liv hon dokumenterat.
Många hade så mycket ilska inom sig och ville verkligen berätta om sina liv. De hade aldrig upplevt att någon ville lyssna på dem. Jag minns särskilt en ensam mamma i England som var så fruktansvärt arg. Det var som att trycka på en knapp. Berättelserna bara rann ur henne.
Några av intervjupersonerna har hon haft kontakt med efteråt. 25-årige Niklas, till exempel. När Tora Mårtens fotograferade honom var han arbetslös och i intervjun berättar han om känslan av att vara beroende av socialassistenternas välvilja och att inte riktigt räknas in i samhället: Lever man som jag på socialbidrag så tillhör man ju bottenskiftet. Det blir som en andra värld.
Niklas är gift numera och har fått ett mycket bättre liv.
Elvabarnspappan Okello i Uganda har också hört av sig. Liksom ensamma mamman Julia i England, vars öde uppmärksammades i Dagens Nyheter. Läsarna blev så berörda av hennes berättelse att de startade en insamling för att hjälpa henne. På det sättet har Julia bland annat fått en ny kyl och frys.
Jag hoppas att vi kan söka upp de här människorna igen så småningom. De har följt mig under flera år och jag kan inte bara lämna dem.
Så jobbar vi med nyheter