Muf vill göra m till ett litet ytterkantsparti

Det moderata ungdomsförbundet med ordföranden Tove Lifvendahl i spetsen gör palatsrevolution. I en debattartikel i DN igår uppmanade hon moderaterna att byta ut ledningen, avbryta samarbetet med folkpartiet och centerpartiet och utmana välfärdsstaten radikalt. Därmed tycks hon mena att moderaterna ska avsäga sig alla anspråk på att styra landet och nöja sig med en femtedel av moderaternas väljarkår.
Tove Lifvendahl anklagar den borgerliga vänstern för att ha skjutit de beskedliga moderata skattesänkningskraven i sank. Ungdomsförbundet anser att 130 miljarder kronor i skattesänkningar är för lite för att utmana välfärdsstaten och tänker sig kanske en fördubbling till 260 miljarder, vem vet. När nyliberalerna i ungdomsförbundet kritiserar moderaterna för att hålla fast vid en skattefinansierad vård, skola och omsorg och samtidigt mumlar om att vara ett alternativ för de anställda i offentliga skolor, vårdcentraler och dagis är man naiv och saknar verklighetsförankring. Så länge socialdemokraterna är ett 40-procentsparti lär moderaterna inte ha någon större framgång i ambitionen att nedmontera välfärdsstaten. Hur statsvetenskapen än försöker mäta, har den offentligt finansierade välfärden stöd långt in i moderaternas led. Kärleken till välfärdsstaten är till och med större idag än när man började med mätningarna på 1980-talet.

Att som Tove Lifvendahl, skylla moderaternas valnederlag på centerpartiet och folkpartiet är rent nonsens. Det kan lika gärna vara tvärtom, att den så kallade borgerliga vänsterns försök att tona ned de orealistiska skattesänkningarna, hindrade moderaternas sympatisörer att ta ett ännu större kliv till vänster. Att hålla ihop den borgerliga fyrklövern, åvilar det största partiet. Det var en uppgift som Carl Bildt klarade med glans i samband med regeringsskiftet 1991. Att Lifvendahl vill kasta ut alla i partiets ledning utom Bo Lundgren, trots att väljarna på gatan är överens om att det var partiledaren som misslyckades med att förklara moderaternas politik, är något märkligt.
För den som står utanför partiet och tittar på ter det sig minst lika angeläget att ta itu med andra saker, som att rensa ut problem med främlingsfientlighet, fördomar och en förlegad kvinnosyn, som moderaterna länge bara har sopat under mattan.
Tove Lifvendahl, som från början gjorde allt rätt, missar definitivt målet när hon nu vill göra moderaterna till ett marginaliserat idéparti utan maktambitioner.