Mumin fick barnenatt tjuta av glädje

Nääää, Lilla My ljuger inte, sade delar av publiken. Andra delar hade upptäckt att Lilla My försökt fuska när hon räknat ole, dole, doff för att slippa ifrån att sopa golvet.
Publiken fick hjälpa till att räkna se om Lilla My räknat rätt eller inte. Till sist stod den argsinta My där med sopborsten i alla fall. Lite hade hon nog fuskat...
Tootikki spelade piano och Snusmumriken sjöng medan My sopade, men så blev det dags att börja leta efter Mumintrollet igen. När han äntligen hittades fick de andra veta varför han varit försvunnen Mårran hade skrämt upp Mumin i ett träd!
Föreställningen Mumin, var är du? fick barnens fulla engagemang. Skratt och skrik flög genom luften till scenen på Träffen, där det ambulerande teatersällskapet hade kul, de också.
Det som fascienerar mig med Mumin är att historien fortfarande håller, trots att figurerna kom till för över 50 år sedan. Se på Pokemon och smurfarna, de håller något år men Mumin är evig, och barnen ser ut som fågelholkar när Mumin äntligen kommer in på scenen, sade Christian Paulin, som spelade polishemulen.
Efter föreställningen skulle alla barnen fram och hälsa på sina favoriter. Några ville krama Mumintrollet, andra ville ta Lilla My i hand, och så fanns där Frida Thomander, 4 1/2 år.
Hon sträckte fram sin godispåse till Snusmumriken. Varför?
För att jag är snäll, förklarade Frida. Det var spännande, och roligt när de sjöng, jag trillade nästan omkull!
Snusmumriken, alias Lennart Lindblom, valde en polkagris och berättade att föreställningen gjorts om lite.
Vi har tagit bort några av djupheterna och gjort mer slapstick av det för att fjäska för publiken, berättade han.
Fjäsk eller inte, publiken var helt såld på besöket från Mumindalen. Mumin fick barnen att tjuta av glädje
Var är Mumintrollet? Det var den stora frågan för 250 personer som kommit till Träffen i Nyköping på lördagen. Barnen skrek tips till Snusmumriken och polishemulen och de andra från Mumindalen, som trots det hade svårigheter att hitta trollet.
Nääää, Lilla My ljuger inte, sade delar av publiken. Andra delar hade upptäckt att Lilla My försökt fuska när hon räknat ole, dole, doff för att slippa ifrån att sopa golvet.
Publiken fick hjälpa till att räkna se om Lilla My räknat rätt eller inte. Till sist stod den argsinta My där med sopborsten i alla fall. Lite hade hon nog fuskat...
Tootikki spelade piano och Snusmumriken sjöng medan My sopade, men så blev det dags att börja leta efter Mumintrollet igen. När han äntligen hittades fick de andra veta varför han varit försvunnen Mårran hade skrämt upp Mumin i ett träd!
Föreställningen Mumin, var är du? fick barnens fulla engagemang. Skratt och skrik flög genom luften till scenen på Träffen, där det ambulerande teatersällskapet hade kul, de också.
Det som fascienerar mig med Mumin är att historien fortfarande håller, trots att figurerna kom till för över 50 år sedan. Se på Pokemon och smurfarna, de håller något år men Mumin är evig, och barnen ser ut som fågelholkar när Mumin äntligen kommer in på scenen, sade Christian Paulin, som spelade polishemulen.
Efter föreställningen skulle alla barnen fram och hälsa på sina favoriter. Några ville krama Mumintrollet, andra ville ta Lilla My i hand, och så fanns där Frida Thomander, 4 1/2 år.
Hon sträckte fram sin godispåse till Snusmumriken. Varför?
För att jag är snäll, förklarade Frida. Det var spännande, och roligt när de sjöng, jag trillade nästan omkull!
Snusmumriken, alias Lennart Lindblom, valde en polkagris och berättade att föreställningen gjorts om lite.
Vi har tagit bort några av djupheterna och gjort mer slapstick av det för att fjäska för publiken, berättade han.
Fjäsk eller inte, publiken var helt såld på besöket från Mumindalen.