I dag skålas det i champagne runt om i Europa. Beethovens femte symfoni kommer spelas på repeat i Bryssel och skolbarn gå i parader och vifta med stjärnprydda flaggor. Europadagen är så nära en europeisk nationaldag vi kommer. I dag för 62 år sedan deklarerade den franska politikern Robert Schuman att Europa ska enas för att skapa fred och ekonomisk tillväxt.
En fantastisk idé. Men på årsdagen 2012 är det kanske mest byråkrater och EU-politiker som skålar. Utanför deras eleganta kontor runt om i Europa hopas spottloskorna på de blå-gula flaggorna.
I jakt på räddning från den ekonomiska krisen flyr medborgarnas sympatier åt extrema höger- och vänsterrörelser. I helgens franska presidentval gick såväl kommunistpartiet som ultrahögern framåt med stormsteg. Deras gemensamma ståndpunkt: EU är av ondo. I Greklands parlamentsval blev det succé i ytterkanterna av det politiska spektret. Rödfärgade Syriza och nynazistiska Gyllene gryningen rider på en och samma våg: nej till det europeiska samarbetet. I Nederländerna och Ungern hyllar främlingsfientliga politiker den egna nationen och skyller problemen på utländska krafter, för att bara nämna några exempel.
EU-skepsis var ett demokratiskt problem redan innan den ekonomiska krisen slog till. Nu har det blivit än värre. När hoten växer stegras människans rädsla för det okända, desperationen att se om sitt eget hus tilltar. Protektionism och misstänksamhet mot det främmande är symptomatiskt och i den pågående krisen passar ingeting bättre än att förakta det europeiska samarbetet. Sjukdomen euroscleros har kommit tillbaka.
Första gången unionen drabbades var på 1970-talet, åkomman tog sig då uttryck i ekonomisk och politisk stagnation. Symptomen i dag är ett tilltagande folkligt förakt till följd av ekonomisk kris.
Ilskan beror till stor del på att politiker och journalister har gjort ett dåligt jobb. Opinionsbildarna har inte antagit utmaningen att förklara vad EU handlar om, hur det fungerar och hur det påverkar oss.
Folkets engagemang och en gemensam debatt är fundamentalt för att skapa demokratisk legitimitet i ett politiskt projekt. I annat fall växer misstron mot folkvalda, främlingar och förändringar. Journalister skyller ofta på att det är omöjligt att göra sexiga nyheter av EU-politiken – den passar inte in i den storytelling som mediakonsumenterna är vana vid. Det är en bekväm ursäkt.
Exempelvis finansvärlden skulle kunna te sig lika komplicerad, abstrakt och ointressant. Men vanliga medborgare utan expertkunskaper bryr sig.
Varför? Jo, för att vi förstår hur och varför det angår oss. Svenska Dagbladets granskning av boräntor är ett strålande exempel. Runt 30 000 läsare har engagerat sig i något så komplicerat som storbankernas räntemarginaler, ropen har nått ända in i finansministerns och riksbankschefens tjänsterum.
Oavsett om vi gillar det eller inte, påverkas 70 procent av de beslut som tas av svenska lokalpolitiker av EU-direktiv. Det är alldeles för mycket för att vi inte ska bry oss.
Journalister och politiker måste höja ribban när de kommunicerar med medborgarna. Berätta hur människor påverkas till vardags, vilka politikerna är och varför de gör som de gör.
EU är komplext, alldeles riktigt. Men det gör inte debatten och diskussionen mindre viktig – tvärtom.