År 2015 är papperstidningen död, löd några medieexperters utsagor i mitten av 00-talet. De flesta i branschen fnös åt prognosen. Men år 2013 tvingas vi konstatera att domedagsprofetiorna redan har blivit verklighet på många håll i västvärlden. Medierna släppte nätjournalistiken gratis och nu är publiken inte beredd att betala för kvalitetsjournalistik. De krafter som granskar makten och vårdar demokratin svälter sakta ihjäl. Pressen bönfaller kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att snabba på presstödsutredningen; enligt planen kommer de nya reglerna först år 2017.
Tv-licensen borde slopas, avgifter för privatradion sänkas och mediekritiken i skolundervisningen bli vassare – det är journalistikens tillfriskningsmetod enligt Folkpartiets programkommitté och dess ordförande Christer Nylander (SvD 17/1). Fler ambitiösa förslag raddas upp. Mest anmärkningsvärt är att journalister ska kunna söka stipendier hos en "fristående fond eller stiftelse" för att syssla med grävande journalistik. Oavsett hur "fristående" instansen kan lyckas bli från exempelvis staten. Det är olämpligt att skattepengar anslås till journalistknäck som anses ha potential att bli "viktig journalistik". Vad är det, och vem ska avgöra det?
Nylander föreslår även att hushållen ska få göra avdrag på sina tidnings-, eller rättare sagt medieprenumerationer. Det är en skatteteknisk abrovink som mest påverkar dem som redan har tillräckliga ekonomiska marginaler och prenumerationsvilja. Bättre då att avskaffa reklamskatten för papperstidningarna och därmed göra reglerna teknikneutrala, för att bara nämna en intressant åtgärd.
En av Nylanders största poänger är att reformationen av mediernas spelregler brådskar. Granskande journalistik är resurskrävande och långt ifrån rubriker om sexchocker som säljer lösnummer. Om inte journalisterna, vem ska då granska makthavarna?