Under 1930-talet beskrevs Berlin ofta som dekadansens högborg. En stad där ramar och gränser överskreds till konservativas förfäran att det ledde till intolerans som spred sig som en pest. Entartete kunst blev ett begrepp som nazisterna använde om exempelvis Picassos målningar som de ansåg var extremt provokativ och därmed likställd som degenerad konst.
På klubbarna och barer i Berlin tilläts människor av samma kön älska, eller åtminstone med varandra, samtidigt som stöveltrampens marscherande hördes allt starkare in i de slutna rummen.
– Det är ju bara politik – vad har det med oss att göra? säger Sally Bowles i andra akten av den välkända musikalen Cabaret, för kvällen skickligt gestaltad av Sofie Hagfalk Woss, både i sång och rörelse.
Sally jobbar på Kit Kat Club i Berling där hon är stjärnan som sjunger för människor som satsar allt på fest, glitter, dekadens och frigjord utlevelse. Trots att de samtidigt lever i ett Tyskland som går sönder av djupa sprickor.
Kvällens conferencier i svart cylinderhatt tar kaxigt ut svängarna rejält med sina burleska, ironiska och ibland medlidsamma uppmaningar.
Den välkända musikalen Cabaret förknippas för många med filmen och låten Money makes the world go around med Liza Minelli. Under föreställningens gång påminns jag av orkestern om alla musikpärlor som finns i musikalen - Wilkommen, Mein Herr samt Cabaret och alla andra sånger. Ibland blir det nästan lite Brechtstämning över det hela.
Trots att esteterna bjuder frikostigt på sig själva under föreställningens gång så fastnar skratten i halsen ibland. I salongen sitter man och får en krypande känsla av obehag längs ryggraden trots festen på scen, eftersom vi alla vet och påminns om den mörkbruna sörjan som återigen börjat sippra fram ur samhällskroppen.
Å andra sidan finns det hopp om framtiden när de unga höjer rösten och sjunger och dansar för allt vad livet är värt!