Musikfestival med kärlek i luften
Det första jag tänker på när jag tänker tillbaka på Hultsfredsfestivalen (som jag motvilligt lämnade igår morse) är att jag vill tillbaka, tillbaka, tillbaka!
i luften överallt och trots att kärleken blandades med lukten av skunk var den hela tiden påtaglig.
Människor hjälpte, spontanpratade med och log ikapp med varandra, något som inte är särskilt vanligt när man går ner för Västra Storgatan i Nyköping
till exempel.
Det var ljuvligt att sugas in i den enorma gemenskapen som faktiskt uppstår på en festival just på grund av att alla är där för att de älskar musik. Huvudsakligen åkte jag till Hultsfredsfestivalen för att Le Tigre skulle spela.
Men att festivalen firade 20-årskalas med jäkligt bra band på spelschemat var definitivt inget jag hade emot. För grejen är den att jag har sett många bra band tack vare kalaset.
Bland annat Marilyn Manson (man bara måste), Le Tigre (här talar vi asheta brudar som spelar ännu hetare musik), Mew (aja, såg och såg).
Det var så smockat att jag inte kom närmre än till höravstånd, tyvärr, Turbonegro, Nine Inch Nails, Timbuktu, Profesora (lär dig allt du omöjligtvis skulle klara dig utan), Emil Jensen (en riktig hjärnskrynklare), Tori Amos, Snoop Dogg och många fler.
Jag trängde mig längst fram på Le Tigre- konserten och skreksjöng med i varje låt rakt från hjärtat. Tigrarna var laddade och gav oss en spelning som hette fetingduga med såväl gamla som nya låtar. Det var till tonerna av Mew som jag förstod att jag faktiskt lever.
Det var en sådan där sällsam upplevelse man bara är med om högst två gånger på tio år. Tonerna av min älsklingslåt nådde mina öron genom natten, jag blundade och så plötsligt insåg jag; JAG LEVER!
Trots att boendet på en festival är rätt asketiskt skulle jag kunna göra det enbart för att känna den lycka jag kände på Hultan hela tiden.
Det har varit kul att se alla människor, där fanns så otroligt många olika bara rent klädmässigt.
På natten när jag skulle sova såg jag ansikten bakom mina stängda ögonlock för att jag sett så många olika människor. Haha, det var i och för sig lite obehagligt.
Antalet människor gjorde att det tog mig och mina vänner 5 000 år (för att vara rätt så exakt) att hitta en tältplats som inte vare sig låg i ett dike eller i en bajamaja trots att vi åkte en dag innan själva festivalen börjat.
Hultsfred är min första sommarfestival och jag inser att jag blivit bortskämd när det kommer till väder.
Vädret i år hade inte kunnat vara bättre, det var sol alla dagar förutom en då regnet kom som en befrielse för alla rödbrända. Jag har spekulerat lite och jag hoppas att Hultan har råd att bjuda in stora artister nästa år igen för då vill jag åka.
Min alldeles egna tumregel för nästa års sommarfestivaler är att aldrig åka hem utan stanna och leva tills sommarnätterna förvandlas till kalla vinternätter.
Sammanfattningsvis skulle jag ge arrangörerna tummen upp, det här gjorde ni bra!
Så jobbar vi med nyheter