Mycket av förälskad lycka i Wirénkvartettens musik

Av Dag Wiréns fyra numrerade kvartetter inledde i går den tresatsiga nr 2 från 1935, ett verkligt inspirerat musikhantverk. Wirén var då nygift med en cellist och hade efter musikstudierna i Stockholm också studerat tre år i Paris, ditlockad av Gösta Nystroem.
Wirénkvartetten gjorde en utmärkt tolkning och fick fram det hymnartade i början och sedan både den melodiska rikedomen och det graciösa i denna rytmiskt eleganta musik, som på många ställen tydligt förebådar genombrottsverket ”Serenad för stråkar” 1937. Finalen saknade dock en del av den fartglädje som bör finnas i ett prestissimo.
Ännu mycket mer uppenbart förälskad var den unge Antonin Dvorak 1865, då han skrev sångsamlingen ”Cypresser” för röst och piano. Kanske blev det ingen evighetsmusik när han långt senare arrangerade tio av dem för stråkkvartett. Men det gick nästan att höra orden om drömmar och stormande känslor med naturen som fond, när Wirénkvartetten spelade, ofta med melodin i högt läge i förstafiolen mot de övrigas ivriga stöd.
Glimtar av Stockholm i mitten av 1700-talet fick vi också med kvartetten i E-dur av Anders Wesström. För inledningen kändes luftig av rokoko och underhållande som om Bellman lånat något av Johan Helmich Roman. Men mest var musiken internationell och kanske inspirerad av Wesströms studier i Tyskland och Italien.
Musikerna hade här berömvärt skalat ner spelstilen åt det slankare 1700-talet och fick fram elegansen med alla drillarna, men ett bekymmer var att intoneringen skavde en hel del.
Huvudnumret i går var Debussys stora kvartett i g-moll. Så tidigt som 1893 var det många som inte alls förstod sig på denna hyperaktiva musik, eller ville göra det. Någon klagade på att det var musik för överdrivet känsliga nerv-ändar. Men det är egentligen en bra beskrivning. Och Debussy ville ha mycket av allt: mycket bestämt, mycket fort, rytmiskt, med passion.
Och det långsamma andantinot ska spelas ljuvligt uttrycksfullt. Så som det blev
i går. Annars tog Wirénkvartetten fram ovanligt mycket av det mjuka, och det var lätt att gilla men inte det sentimentala på ett par romantiskt melodiska ställen.