Veckans G8-möte väcker fler frågor än som har besvarats. Att de sju mest industrialiserade ländernas ledare och Ryssland kommer fram till att begränsa temperaturhöjningen med två grader fram till 2050 säger i princip ingenting.
Miljörörelser världen över och FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, tillhör de främsta kritikerna av denna så kallade klimatöverenskommelse. Kritiken är befogad. Generalsekreteraren sammanfattar ganska väl de brännande frågor som världen har att ta itu med: vem ska finansiera omställningen till en grön framtid? Vilka konkreta delmål måste världen förenas kring? Och hur ska detta även bli verklighet i U-länder?
Det är aningen paradoxalt att de allt som allt 14 länder som har sammanträtt under veckan står för 80 procent av dagens utsläpp, och av allt att döma ändå inte har samtalat om de känsligare aspekterna. Under den sista mötesdagen skulle frågor om bistånd, matsäkerhet och utveckling diskuteras. Att uppmärksamma sambandet mellan exempelvis den abstrakta temperaturhöjning och den konkreta vattenbristen i vissa delar av världen är minst lika viktigt som ett gemensamt frihandelsavtal. Dessutom skulle det kanske skynda på takten.
USA:s president Barack Obama, som har ett icke-undertecknat Kyotoavtal i ryggsäcken, visade optimism efter sammanträdet. Obama menade att mer konkreta mål kommer att diskuteras på mötet i Köpenhamn senare i år. Och nästa års G8-möte är ju dessutom redan bokat. Det borde kartläggas vilket slags samband som råder mellan antalet möten och vad som förväntas komma av dem. Ju fler möten desto lägre förväntningar på resultat? En idé är ju att ha några per capsulam möten och låta intjänade omkostnader gå oavkortat till FN:s miljöprogram eller liknande.
Koldioxidutsläpp är en del i den samlade bilden av klimatproblem. Det i det närmaste dumförklarande uttalandet att det ju inte är regeringar som släpper ut koldioxid utan industrier ligger till grund för utformningen av den nödvändiga koldioxidbantningen. Regeringarnas uppgift är dock att utforma effektiva verktyg för att, antingen med morot eller piska, få företagen att ta sitt ansvar.
Ett sådant verktyg är handel med utsläppsrätter som tillämpas inom EU och det är något man vill etablera globalt. Detta marknadsbaserade styrmedel är effektivt. Framförallt eftersom det är möjligt att skräddarsy efter det gemensamma men differentierade ansvar världen har för den hållbara utvecklingen. Men för att göra skillnad krävs det att piskan används när utsläppstaken ska sättas.
EU som helhet har godkänt Kyotoprotokollet och driver en ambitiös miljöpolitik. Mycket gott kommer förhoppningsvis att komma ur klimatkonferensen i Köpenhamn som ska hållas i december.
Men det gäller att inte stirra sig blinda på vare sig bristande bundenhet eller gamla fördomar och låta det ta tid och energi från huvudfrågan. Vem måste gör vad för att framtidens hållbara utveckling ska avspeglas i dagens samhälle?
Sverige har chansen att vara ett land som går i bräschen.
Mycket snack men lite verkstad
FN skickade ut en enkät över världen med den enkla frågan ”Ge oss din ärliga åsikt om hur en lösning på bristen på mat i övriga världen skulle kunna se ut.” Det hela misslyckades på grund av följande: Afrika inte visste vad mat var. Östeuropa förstod inte vad ärliga betydde och Västeuropa visste inte vad brist innebar. I Kina hade man ingen aning om vad åsikt betydde. Mellanöstern förstod inte vad ordet lösning stod för. Och USA undrade vad man menade med resten av världen.
Så jobbar vi med nyheter