Sverige ska bli ett renare land. Det ska bli enklare att sopsortera, kontrollen ska bli bättre och ansvaret för insamlingen ska läggas på den som gör det mest effektivt. Det står i den stora avfallsutredningen som i går landade på miljöminister Lena Eks (C) bord. Vem som ska ta ansvar för allt som slängs ska nu remissinstanserna ta ställning till. Några saker är redan uppenbara. I många delar av landet måste återvinningsstationerna för hushållen bli fler och placeras där människor bor. Det är inte sannolikt att folk ska släpa sitt skräp flera kilometer och därefter pliktskyldigt slänga i rätt tunna. Hård och mjuk plast, glas i olika färger, tidningar, kartong, konserver, glödlampor, gifter och batterier ska skiljas åt. Vem har inte i ett svagt ögonblick slängt allt i samma tunna?
Det andra problemet är att frågan varför man ska bry sig inte har besvarats. Uppfattningen att ”sopåkarna bara slänger allt i brännbart, så då gör jag också det” är utbredd. Miljöorganisationerna kämpar emot med informationssidor som ska krossa de så kallade sopmyterna. Men det övertygar inte dem som tror på sopkonspirationen och sorteringsfuskarna googlar inte upp rubriken ”Myter om återvinningen”.
Svenska och internationella siffror visar att vi i vårt land är duktiga på att slänga rätt. Men det kan alltid bli bättre, förtjänsten är att mindre material går till spillo och att en del av skräpet kan bli till biogas. Det är kommunerna som samlar upp hushållssoporna och de lokala politikerna måste bli tydligare och mer konkreta för att påvisa att sortering faktiskt spelar roll.
Även miljöminister Lena Ek måste föra kampen. Hon har redan slagit in på rätt väg, men retoriken kring varför du ska bry dig måste bli mer övertygande. Efter åtta år som EU-parlamentariker har hon troligtvis lärt sig något av lobbyisterna.