Något kommer att hända
Text: Jon Fosse
Regi: Eirik Stubø
Scenografi, kostym: Kari Gravklev
Översättning: Lars Norén
Medverkande: Irma Schultz Keller, Ingvar Haggren och Björn Bengtsson
Riks Drama på Nyköpings teater
Jag ser en pjäs av Jon Fosse, spelad överallt i Europa, Norges hetaste författare just nu sägs det, arvtagare till självaste Ibsen, kanske något av Norges Lars Norén.
Socialrealismen har han lagt bakom sig, liksom ångestexpressionismen av tysk modell. Nu gäller postmodernistisk relationsdramatik.
Pjäsen växer till något djupt fängslande men också irriterande. Den har beskrivits som någon sorts psykologisk thriller, men ingenting händer. I vart fall inte om vi är vana vid handfast realism.
Och den är kort, inte ens sextio minuter. Och vad är det för ramsor skådespelarna tar om hela tiden?
Tre personer rör sig på en tom scen. De har inte ens fått några namn. Hon och Han har köpt ett gammalt hus. De flyr från något till ensamhet och gemenskap vid havet.
Öppna vidder hjälper inte mot deras instängdhet i sig själva. Kyssar och kramar inte heller.
Något har hänt. Deras svarta kläder antyder någons död och begravning. Ständigt upprepar de orden om sin gemensamma dröm, som en besvärjelse, som en växelsång.
Detta måste helst läsas på originalets nynorska, men översättaren Lars Norén har varit så petnoga med nyanserna som det går på svenska.
Och med en norsk regissör har uppsättningen fått sällsynt musikalitet, en avslöjande rytm, som tema med variationer:
No er vi komne til huset vårt
Til huset vårt
der vi skal vere saman
Du og eg åleine
til huset
der du og eg skal vere
åleine saman
Langt borte frå dei andre
Huset der vi skal vere saman
Åleine
i kvarandre
I fonden ser vi husets gråa vägg av trävita bräder. Samtidigt kan det vara trasmattor på en vägg inuti huset. Två gråa stolar. Och ett vitt ljus som ibland gulnar. Skuggor. Det är allt.
Men det är hyperraffinerat, rör upp mina känslor, och intellektet får söka svar på mina frågor. Om det finns några svar.
Varför är Han och Hon så sårbara? De som verkar så kärvänliga.
Kommer hon att ringa den unge mannen, han som sålde huset med alla inventarierna kvar? Kommer han att fortsätta att tränga sig på för att visa att han inte är så illa?
Och vad betyder mannens korta skratt efter 55 minuter?
Vansinne på lut?
Eller en svartsjuka som blir brutal?
Jon Fosse har själv sagt att denna pjäs kanske är det lyckligaste han någonsin har skrivit men att andra upplever den som helt svart. Och att han kan förstå det.
Fosse kan här jämföras med den absurda teaterns klassiker I väntan på Godot av Samuel Beckett. Ingenting händer där heller men två gånger, som någon sagt lite elakt.
Och de båda luffarna babblar på om högt och lågt. Gud och cirkuskonster möts. Pretentioner och stor komik.
Hos Fosse händer någonting gravallvarligt men vi vet inte riktigt vad och bara en gång och på exakt så lång tid som det tar att se pjäsen.
Men sedan är man fast. För någonting otäckt måste bara hända i den fortsättning som Fosse och regissören skapat i min fantasi.
Regin har verkligen fått skådespelarna att leva i det lilla, skapat ett kammarspel av knapphet och koncentration. Allt har fått sin betydelse, pauser och kroppsspråk, närhet och avstånd.
En smekning övergår i fasthållande, ett leende stelnar i anklagelser. Upprepade beteenden är deras skydd. Repliker på band i början antyder obehag, som att höra någons inre medvetandeström.
Irma Schultz Keller, Ingvar Haggren och Björn Bengtsson är ytterst trovärdiga i detta utsnitt av vår obotliga ensamhet. En stark men mörk pjäs.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter