"Nej, men du behöver inte fixa nåt speciellt." Så sa jag till min man dagen före vår bröllopsdag i juli 2007 när vi precis flyttat till ny lägenhet och jag passerat beräknad förlossning med fyra dagar. "Vi kanske ändå är på BB imorn. Vi kan se bebisen och lägenheten som en present", fortsatte jag. På bröllopsdagen arbetade min man som vanligt och jag passade på att åka och handla. För "det är ju klart att man fixar något symboliskt i alla fall". Så jag hyrde film, köpte blommor och en fin liten staty som passade oss, ostbågar och goda chokladkakor. Ställde i ordning fint på bordet. Min man kom hem och utbrast: "Men... ! Åh, vi skulle ju inte köpa nåt, sa du". I rösten ligger både glädje över presenten, och utsattheten över att själv stå där utan present. Jag hade nog hoppats på något symboliskt jag med, den där dagen, men insåg att en man tar saker och ting bokstavligt och hör inte det osynliga alternativet b) (som aldrig nämnts) nämligen: överraska mig i alla fall såklart. Nåväl.
Egentligen så är väl de här kärleksfirardagarna onödiga om inte de andra 364 dagarna på året funkar. Det är alltid roligare att få uppskattande ord och gåvor alla de andra dagarna, när man minst anar det. En puss på en febrig panna i juni kan vara mer värt än en bukett blommor. En hemmakväll i september med nybakt bröd och te kan smaka mer kärlek än en restaurangmåltid.
Att få kärleken att fungera året runt som förälder är inte direkt en barnlek, det vet nog de flesta. Men med vetskap om hur vi funkar i olika situationer och med en beredskap om vad som väntar inför till exempel den kommande terminen så kommer man ganska långt. Att ha lika värderingar likaså. Praktiska grejer liksom. Minimera onödiga tvister, ni vet. Men kärleken då? Måste inte den finnas? Jo, såklart! Och efter tolv års liv tillsammans under samma tak bottnar min kärlek till min man i mer djupt rotade saker än när vi blev kära: i erfarenheten om att han älskar mig trots mina många brister och fel. I vetskapen om att vi faktiskt har klarat av ett och annat genom åren. Att vårt liv tillsammans bygger just på ordet "tillsammans" och inte bara "en själv". Att han är bra när jag är dålig. Att vi uppskattar speciella sidor hos varandra och att vi kan vara oss själva inför varandra. Det sistnämnda är för mig att vara som mest naken inför varandra, fast man har kläderna på!
Vi firar vår tolvåriga bröllopsdag om några dagar med en barnfri middagsdejt. (Det borde vi göra oftare, för kärlekens skull. Vi är väldigt dåliga på att ta oss lyxen att bygga relationen på tu man hand utan barnen.) Jag har i alla fall bokat restaurang nu. Om jag får någon symbolisk present? Ja, det återstår att se.